Planhyvlad prosa om att komma ut

I än högre grad gäller detta om hennes prisbelönta ungdomsbok från 2004 Det jag inte säger. Alltså en berättelse om att gradvis komma till insikt om och acceptera en icke-normerad sexuell läggning. Allt detta är i sin ordning, ett tema är bara ett material, det bär inga värdeomdömen i sig. Men jag undrar om det alls är möjligt att finna Katja Timgrens roman intressant om man inte lägger ett filter av sympatisk förförståelse över läsningen. Brutalt uttryckt svarar nämligen romanens titel väldigt bra mot innehållet. Jag tänker på det monotona skrivsättet, den glädje- och adjektivbefriade prosan, de avhackat korta kapitlen. Ingen sång, inga dofter, ingen flykt, kortprosa som lötts ihop till roman. Det är som att skiva sig igenom en blockost, jämna kanter, perfekt passform och efter hyvlingarna finns ingenting kvar. En typ av formulärprosa som jag misstänker är grundligt inlärd. Världen är en yta som språket skannar av, noggrant och kallt registrerande. Liknelser, egenskapsord, poetiska utbrott är alla förbjudna. Dialogen känns lika naturlig som i en instruktionsfilm från femtiotalet. Berättelsen? Jo, den unga kvinnan Julia besöker föräldrarna över julhelgen. Huset ligger i ett slags ensligt schablonnorrland och Julia vandrar i rum och minnen från förr. I en uppväxt som mest av allt liknar ett stillastående, ett oerhört långsamt iakttagande av den egna annorlundaheten. Hon var eljest, utanför, på fel frekvens gentemot skola, familj, omgivning. Och hon bar en framväxande vilja att bryta upp och resa bort. Framför allt gestaltat detta gentemot föräldrarna som verkar modernt halvförstående och handlingsförlamade. Flickan som är föremålet för Julias kärlek heter Leo. Om den försiktigt tecknade bilden av att "komma ut" finns inte mycket att säga, även där är Timgrens distans till såväl subjekt som objekt avsvalnande. Det söver mer än det engagerar. Viktigare, åtminstone något starkare blir Ingenting har hänt om den läses som en uppväxthistoria. En berättelse om att komma ifrån, snarare än om att komma ut. Då är det en roman med många, numera bortglömda föregångare. Det instängda och stillastående i den västerbottniska byn ger klart besked om nödvändigheten av att unga människor rör på sig. Miljöns kyla är inte enbart meteorologisk.

Planhyvlad prosa om att komma ut - och ifrån

Det brukar kallas komma-ut skildring, och i någon mån är Katja Timgrens roman Ingenting har hänt en sådan.