Piteåflickan som sökte sitt Arkadien

i syrenbersån. Sigrid Westling-Hydari och författaren Astrid Väring solar sig och dricker läskedryck i en syrenberså, 1935.

i syrenbersån. Sigrid Westling-Hydari och författaren Astrid Väring solar sig och dricker läskedryck i en syrenberså, 1935.

Foto:

Kultur och Nöje2010-08-13 06:00
Det var för ett år sedan när jag gick på strövtåg mellan några sporadiskt uppställda bokbord som jag gjorde ett bokfynd som skulle leda till flera intressanta upptäckter. Hastigt och lustigt gick det upp för mig att merparten av den besökta loppisens enkronorsböcker kom från Scharinska villan i Umeå. En gång hade de tillhört stadens författare Astrid Väring (1892-1978). En del böcker bar dedikationer från Harry Martinson, Bo Setterlind och Helmer Grundström. I några av dem fanns brev instuckna - outforskad korrespondens mellan respektive författare. I slutänden fastnade jag i en serie verk av indiska poeter, eller rättare sagt vid en bunt instuckna fotografier och brev i boken. Bilderna föreställer författarinnan Väring på semester i Indien, tillsammans med en väninna som heter Sigrid. Det är om denna Sigrid jag nu vill berätta. Sigrid var barndomsvän till Astrid och bodde i Piteå. Hon föddes 1891 som äldsta dotter till stadens stora handelsman Vilhelm Andersson. Vilhelm kom i sin tur från Jokkmokk och tog senare familjenamnet Westling. Sigrid och Astrid följdes åt, trots det geografiska avståndet. De turades om att tillbringa sina somrar i Umeå och Piteå. Senare läste de på lärarseminariet tillsammans. I brev tilltalar de rent av varandra "Halvan", eftersom de såg på sig själva som två delar av ett helt. Breven berättar oerhört mycket om hur det norrländska, borgerliga småstadslivet kunde te sig för två uttråkade flickor. Framför allt Sigrid uttrycker en stark vilja att komma iväg, bort från andefattigdom, skvaller och pighångel. Hon längtar - precis som senare Evert Taube - efter ett "Arkadien" med en grön oas, en äng som sluttar ner mot vindalar och palmklädda stränder. Mest av allt kunde hon tänka sig att slippa "den påträngande pöbeln i Piteå" som inte bara saknade vett och flärd utan även tjuvläste hennes post. Kring mitten av 1910-talet får Sigrid Westlings brev än mer drömsk karaktär. En plötslig förälskelse har kommit över henne, och hon behöver stöd från sin väninna. Bomben slår ner
Under en studieresa i London har Piteåflickan kärat ner sig i en indisk tjänsteman i brittisk tjänst. Kärleken är ömsesidig. De två måste bara få träffas igen. Astrid som träffat mannen i fråga redan 1912 - då hon semesterade i Kanada - hjälper till att ordna med arrangemanget, som såklart inte får avslöjas för familjernas överhuvuden. Efter ytterligare ett år slår bomben ner i Piteå stad. Familjen Westling utannonserar äktenskapet mellan deras dotter och "mohammedianen" Saleh Akbar Hydari. Giftemålet som förrättas av stadens borgmästare fyller kyrkböckerna med försynta förklaringar kring ursprung, religiositet och avsikter. Säkerligen höjdes fler än ett ögonbryn. Blir guvenörshustru
Sigrid är dock lycklig. Hon flyttar med Saleh till Assam i Indien, där maken snart tillträder på guvenörspost. Piteåflickan har gift in sig i den mest högstående indiska societeten, och detta under landets historiskt sett mest turbulenta period. Breven till Astrid kommer allt mer sällan. Det står klart att Sigrid föder en dotter - Amena - och att Astrid reser till dopet. Sedan tar Värings författarkarriär vid. Även hon blir en berest kvinna, med flera boksuccéer. Sigrid skriver också. Astrid mottar flera av hennes bokmanus, som aldrig tycks ha givits ut. Filantrop
I övrigt lever "Lady Hydari", som en filantrop i sitt nya land - ungefär fram till 1948 då hennes make tragiskt omkommer. Vart tog Sigrid vägen senare? De sista spåren finns kanske i Axel Höijers reseskildring Assam - regnlandet från 1964. "För ett tiotal år sedan vistades en annan svenska, Sigrid Hydari, i Assam" skriver han. "Hon var från Norrland, hade haft goda kontakter med våra samer och kunde uppskatta stamfolken här", spekuleras det vidare. Det framgår även att hon var oerhört omtyckt samt att hon medverkat i ett nationellt samlingsverk över Assam: "Vi fann assamen artig och vänlig, när man närmades sig honom, men han trängde sig aldrig på", skriver hon där. Ingen "Piteåpöbel" alltså. En senare, svindlande upptäckt jag gör är att Assams och Indiens största naturpark heter just Lady Hydari Park. Är detta välbesökta turistmål uppkallat efter en kvinna från Piteå? Det har jag inte kunnat bekräfta, men kanske ändå att Sigrid Westling-Hydari till sist fann ett verkligt Arkadien. 660 mil från Piteå.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!