Novellen, säger uppslagsverket myndigt, "är i behov av en klar och koncentrerad fabel eller story". Jag tittar på Joakim Pirinens 100 noveller, vackert inbunden i grått klotband och rikt illustrerad. Finns i dessa noveller en klar och koncentrerad story? Nej, men åtskilligt som går i motsatt riktning. Bort från berättelsen, iväg, en kran ur vilken tusen goda idéer och infall kommer samtidigt.
Det är både Pirinens tillgång och hans aber. Bitvis upplevs det som flimret från ett förrymt psyke, som fäster sina varjehanda in- och uttryck på papper, alstrar måttlösa riken. Det går snabbt, det är roligt - med gestaltningen och fördjupningen är det lite sisådär.
Men så rycks jag ändå med, annat är knappast möjligt, och går boken till mötes, skärrad med förväntansfull. Här presenteras alternativa skapelseberättelser, Evert Taube som tar en tripp ("Då såg jag hur spriten forsade in genom ventilerna: det var groggar och det var havsvatten, det var fruntimmer och kokt bordeaux. Nu var vår sista stund kommen, tänkte jag."), besynnerliga parafraser av gamla uppslagsböcker, och skabrösa skisser med gåtfulla upplösningar.
Men också, det ska sägas, stråk med större fasthet, partier som är mindre crazy, gestalter som nästan liknar människor. Men bara nästan, de är alltid liksom litet suddiga i kanterna. Ungefär som i Pirinens underbara teckningar (som i det här sammanhanget ofta funkar som anti-illustrationer), där naturlagarna är satta på undantag. Hybrider - håriga, knotiga, skeva - som släpar sig fram genom nådlösa, gudstomma Beckett-världar. Lika förlorade som mannen i en av novellerna som upptäcker att hans krogragg äger en exakt miniatyr av hans villa, och ser hur hon försvinner in i den, lämnande honom - en jätte - utanför.
Vad gör man av en sådan här bok? Ja, den kommer nog inte att öka BNP-värden eller lösa världsproblem, men kan kanske, för att tala med Lars Gustafsson, göra några sprickor i muren. Pirinens noveller mångfaldigar antalet möjliga verkligheter.