Pirates of Carribbean, Vid världens ände

Man kan ju lite stillsamt undra hur mycket matinéspänning i form av blixtrande svärdsfighter, atletiska krumbukter och allehanda atmosfäriska äventyr som herrar med namn som Errol Flynn, Tyrone Power, Stewart Granger, Douglas Fairbanks (senior och junior), George Sanders och Basil Rathbone hade hunnit med att peta in, om de hade ställts inför en film med speltiden av två timmar och 38 minuter. Säkert rent av uppstressande mycket. De var vana att fixa saker och ting på högst 85?90 minuter. Och det blev ju klassiskt. I alla fall. Det var de männen som definierade den genre som även Pirates of the Caribbean hör hemma inom. Via filmer som Kapten Blod, Robin Hoods äventyr, Zorros märke, Blod och sand, Scaramouche ? äventyrens man, Flykten till Söderhavet och många andra fick de äventyrets vind att fylla fullriggarnas segel och tusentals barn världen över att överlyckligt vissla i biobiljetterna Den trilogi som nu avslutas (kanske ...) i och med Pirates of the Caribbean: Vid världens ände har liksom inte så mycket att sätta emot de forntida filmhjältarnas bravader. Trots rikligt med datoranimationer och frikostiga specialeffekter så är det föga av ?Adventurous Soul? över Pirates-filmerna. Detta kan i sin tur ha att göra med att de baserar sig på en åkattraktion i Disney World. Inte på något så torftigt och gammeldags som en skriven berättelse eller så! Men givetvis går det undan i den här filmtrilogin och när man nu nått till slutet av den (kanske ...) så har man ökat tempot ytterligare, jämfört med den rätt sega tvåan. Men fortfarande är det den inledande filmen som står sig allra bäst av trion. Levande och döda och levande igen och till slemmiga och med bläckfisktentakler förvandlade pirater tumlar om med varandra och det handlar hela tiden om acceptabel eskapism. Om än i aningen för utdragen form, många gånger. Johnny Depp har uppenbarligen jättekul som den fege och självupptagne piraten Jack Sparrow (som dog i förra filmen men nu obesvärat är tillbaka ? logiksyna aldrig den här typen av filmer alltför hårt!) och sällan har väl en pirathövding haft en lika vild blick vid rodret som Geoffrey Rushs kapten Barbossa. Keira Knightleys äventyrligt vackra piratprinsessa är också effektiv men den som är absolut den coolaste av dem alla i den här filmen är ändå Rolling Stones-medlemmen Keith Richards, i rollen som Jack Sparrows pappa. Johnny Depp har uppgett att han studerade Richards vid skapandet av sin karaktär, så därför var det naturligt att erbjuda den gamle rumlaren rollen som pirathövding. Richards är bara framför kameran i några minuter, men han ger avtryck som man minns långt efter filmens slut. Läderartad hy, fjärrskådande blick och isbitsknäckande repliker ? Keith hade varit mera än välkommen i vilken piratstyrka som helst. Och inte för att man har det direkt tråkigt när man tittar på Pirates of the Caribbean: Vid världens ände (det är förresten Singapore som åsyftas med den titeln, dit spökpiraterna och de andra har jagat iväg över världshaven för den sista bataljen) men har man sett de klassiska äventyrsfilmerna så ? har man. Då vet man vad det är som gäller. Ändå.