Publiken (hur översvallande stor och entusiastisk som helst i Stora salen) bara dog, återuppstod på tredje dagen och totalälskade honom och hans två sidekickar/straight men David Josefsberg och Rod Cone. Besinningslöst.
Det här var rå, skarp, välformulerad (ytterst!), brutal, pardonlös och lika överraskande som ett oväntat stick från en springstilett humor, som på ett närmast förtjusande sätt sköljde över publiken i (utan paus) omkring två timmar.
Själv har jag verkligen inte skrattat så här offensivt hjälplöst och mycket på jag-vet-inte-hur-länge. Eller på allvar: jag ramlade nästan ur rullstolen. Det gjorde jag faktiskt.
Stephen Lynch varvade ljuvligt djävulska och giftiga sånger, till endera gitarr- eller pianokomp, med monologer och härliga verbalsparringar med publiken.
En högljudd och återkommande häcklare "mördade" han genom att artigt undra om den lätt tjatige mannen möjligen hade Tourettes syndrom och när han likafullt återkom fyrade Lynch av:
- Är du en riktig människa eller en robot eller något? Jag kan ju inte se dig, bara höra dig. Shut the fuck up och stör inte min show!
Han hade stora svårigheter med ortnamnet "Lulea" och undrade hur de alls hade hamnat här? I en filmsekvens grep han efter den svenska bibeln för ett svar och grep efter en bok av Stieg Larsson.
Han sjöng ljuvligt om Queer Tattoos, Long Red Asshole Hairs, Jesus bror Craig, berättade om hur han försökt få igenom en sång med 94 referenser till ordet "fuck" i texten i amerikansk tv men att det bara slutade med en oändlig rad med bleeps, undrade i en annan sång om hans flickvän var en nazist, ramlade rätt oväntat in på den ärevördiga sydstatsgruppen Lynyrd Skynyrds gamla 70-talsanthem Freebird (det var häcklaren ur publiken som lite överraskande requestade den och Lynch undrade oskyldigt om han skulle ta hela 25-minuters versionen av den?) och meddelade för övrigt att han inte var:
- Någon jävla jukebox!
Lynch retades obarmhärtigt med kompisarna David och Rod ("förut liknade du ju Jeff Daniels från filmen Dum & dummare men nu har du ju en jävligt ful ... vad är det ... bowling-skjorta ... på dig?"), sjöng till synes improviserade texter om i princip vad som helst (och han sjöng och spelade bra samt säger sig faktiskt främst vara musiker och först därefter komiker).
Någonstans mot upprinnelsen av showen drog han till med en sång om hur mycket och innerligt han hatar delstaten Tennessee och toppade den med en näpen liten visa där han presenterade sig som "My name is Satan".
Det officiella slutnumret var en alldeles hejd- och sanslös version av Prince's Purple Rain, där Lynch duettade med Rod och David, slängde stolar omkring sig och hade allmänt kul. Sedan blev det några snuskigt elaka extra-nummer och så - finito.
Stephen Lynch har framför allt markerat sig via youtube, där han är hur stor som helst, men han är rätt ordentligt mega för övrigt också.
Och mera roande och hysteriframkallande än så här är det svårt att föreställa sig en ordinär Pingstafton.
Det var en stor ära för Luleå att drabbas av en så här perfekt Lynch-stämning.
Att jag sedan fick massor av värk i magmuskulaturen får man ju faktiskt enbart bjuda på.