Ping-pongkingen kung i USA

Klockan är elva på lördagkvällen. Jens Jonsson har ägnat dagen åt att skaka händer och ge intervjuer på Göteborgs filmfestival där Ping-pongkingen var öppningsfilm. Nu kopplar han av med att se Brott och straff på teatern. När han kommer ut har han ett meddelande på mobilen, ett SMS från Sundance: "Ring oss omedelbart". - Jag ringde och de berättade. Prisutdelningen var om en timme och de undrade vad jag ville säga. Jag fick svänga ihop något. Sedan gick vi till en hotellbar för att fira. Det var lite jobbigt, för jag fick inte berätta något förrän det var officiellt. Vi skålade lite svenskt med folköl i ett hörn innan champagnen kom fram, berättar Jens Jonsson på söndagsmorgonen. "Jävligt modigt"
Ping-pongkingen vann två priser. Dels det stora dramapriset i World cinema competition, dels World cinema-priset för bästa filmfoto (fotografen Askild Vik Edvardsen). - Det är helt galet. Helt sjukt. Sundance är ändå en av de viktigaste festivalerna. Jag tycker det var jävligt modigt av dem, jag trodde filmen skulle vara alldeles för konstig. Lika konstig är historien om Ping-pongkingens världspremiär på Sundance. Först gick strömmen mitt under filmen och biografen blev nattsvart. Sedan fick Jonsson stå till svars för vad som uppfattades som skarp USA-kritik, inte minst för att den amerikanska flaggan förekommer med ett sprayat "fuck". - Det var en liten grupp i publiken som uppfattade det som att jag skändade flaggan. Jag sa att det inte var en medveten politisk glidtackling utan att filmen handlar om folk som ser sig som offer för en övermakt som USA fick representera. Berättelse ur verkligheten
Ping-pongkingen handlar om två bröder, olika som bara bröder kan vara. Rille, själva kingen, är överviktig och mobbad. Brorsan Erik är smal och populär. Jonsson säger att historien inspirerades av en kille han själv träffade på en fritidsgård, en elev som tagit på sin lott att styra över gårdens pingisrum. Brödratemat är något som Jens Jonsson utforskat flera gånger, inte minst i hyllade kortfilmen Bror min. - Jag är själv storebror och är intresserad av familjekonstellationer i allmänhet. Det är spännande att utforska hur två personer växer upp i samma hem och ändå har helt olika förutsättningar att forma sina egna öden. Vill inte vara smal
Jens Jonsson är född 1974. Han är i sitt filmspråk besläktat med särlingar som Roy Andersson och Ruben Östlund, filmare som uppskattas av kritiker, festivaler och filminstitut men inte alltid når den stora publiken. Men själv, säger han, uppfattar han sig inte som en smal eller svår filmare: - Jag har aldrig försökt sikta på en smal publik, jag tycker jag har gjort allmängiltiga filmer om folk som blir kära eller ska skiljas. Jag kan förstå att folk tycket att jag har ett speciellt filmspråk, men vi får väl se hur "smalt" eller "brett" det är. Skulle du kunna göra en stor publiksuccé? - Jag vet faktiskt inte. TV-serien God morgon alla barn (2005) uppfattade jag som väldigt tillgänglig, men den ... äh, jag har svårt att ha något klokt att säga. Filmen Darling sågs av 35.000 människor, sedan får man förhålla sig till om det är bra eller dåligt. Det är klart att det är smalt jämfört med Göta kanal 2. Mitt uppdrag är att nå så stor publik som möjligt - men också att säga sanningen. Ping-pongkingen har biopremiär den 8 februari.

Ping-pongkingen kung i USA

Svensk film fick sin största framgång på länge när Jens Jonssons debut Ping-pongkingen vann ett av de tyngsta priserna på Sundancefestivalen i USA. - Det är helt galet. Vad är det som händer? säger en omtumlad Jonsson i Göteborg.