Människa och djur sjunker in och formerar sig med landskapet, underställda vädrets okuvliga makter.
Somliga landskapskonstnärer följer ljuset, springer efter det, försöker fånga det med penselspröten, slavar under solens eller rättare sagt molntäckets humörsvängningar; Mikael Arvidsson följer snögloppet och den nebulösa stämning som det frammanar i förening med det nordliga vintermörkret. Nederbörden kan tätna till en nästintill ogenomtränglig vägg, driva fram som en rök eller smycka sikten med ett mönster av nedsinglande flingor av olika snitt och storlekar och även färger. Han arbetar impressionistiskt, skissartat, odetaljerat, turnerande ett fåtal mycket enkla former - pimpelfiskare, fisk, älg, varg, träd. Allt filtrerat av snö.
Det är nog lätt hänt att man inte ser den fallande snön, och att Mikael Arvidsson gör just detta, att han infogar snöfallet som ett bärande och otvunget element i sitt skapande, ger hans måleri en säregen och sympatiskt provinsiell prägel. Det vi framför allt urskiljer i snöbyarna är vinterfiskare med ryggsäckarna på, puckelryggiga monoliter ute på isarna, tålmodiga för att inte säga orubbliga.
Konstnären kommer från Nordingrå: skog och berg och friluftsliv sitter i honom, efter vad det verkar. I en serie kvadratiska miniatyrmålningar skildrar han en pimpeltur; det börjar med limpsmörgåsar och kaffetermos uppradade på köksbordet, volvon bökar sig fram med helljuset i två koner, fiskaren vandrar ut på isen (där det redan står en annan fiskare, suddig på avstånd), fiskaren borrar, pimplar, drar upp fisk som ligger svarta mot isen.
Pimpelfiskarens gestalt kan förstås betraktas på två sätt: som en avbild av konstnären själv med spö i handen men också som ett exempel på vad som ofrånkomligen hamnar i pimpelfiskarens blickfång när han befinner sig på isen: andra pimpelfiskare. De är som kopior av varandra, samtidigt som de utgör en gemenskap - företrädesvis manlig.
Eftersom utställningen är retrospektiv får man möta andra landskap, av somrigare karaktär, målade med kontrasterande jordfärger, men det är inte förrän pimpelfiskarna och de stora djuren vandrar innanför ramarna som han hittar något eget. Grundtonerna varierar, och även årstiderna, men det är framför allt vinter och höst som råder; älgar bryter fram i en spretig skog, en varg har reducerats till en konturlinje, björnungar tultar efter en björnhona.
Underlig i samlingen är den stora fyrdelade emaljen titulerad Fiskestund. Fiskaren med sin pimplande sond står framför sitt hål, och i den snöfläckiga himlen ovanför simmar fiskarna förbi på surrealistiskt manér. Bilden bryter av mot det vardagliga och naturnära som präglar de övriga verken, och man får väl se det ovanhängande som en spegling av det som sker under isen och som fiskaren aldrig ser men givetvis är det enda han drömmer om.