Pikareskroman med magiska inslag

Vad är det Daniel Sjölin gör med Världens sista roman? Återställer han ordningen mellan liv och ord, avdödar han en gång för alla romanen som berättarform eller har han bara roligt på närmare fyrahundra sidor?Eller är det en klassisk bildningsroman jag läser, en sådan som handlar om den unge mannens mognad och gradvisa ansvarstagande i en värld full av frestelser och förströelser. Det är ju alltid den unge mannen det handlar om, och precis som tiden bjuder är det unga berättarjaget identiskt med den populäre programledaren Sjölin som gör litteraturprogrammet Babel i TV.Men här behöver man inte irriteras av sammanblandningen av fakta och fiktion, Sjölins berättartalang är som Säfves, Henry Millers eller den mer jämnårige Safran Foers. Alltså är hans prosa oerhört smart, snabbfotad, välutbildad. Den svingar sig obekymrat elegant mellan språkmaterialistiska ironier, hjärnfysiologiska nyupptäckter (spegelneuroner) och träffsäkra läsningar av samtidens äckelfysionomier, de som kallas brats mer gemenligen. I nästa ögonblick kastar sig samma prosa djupt ner i den språkupplösta avgrund där huvudpersonens senila moder befinner sig, ett språk som märkligt liknar språkmaterialismens värsta alster, ord som läten utan kommunikation. Romanens rörelse går från Stockholm ut mot Mariefred, snabbt nog med en Porsche, körd av en av berättarens barndomsvänner, den arketypiske Östermalmsynglingen CJ. En liten baby följer också med, antingen gallskrikande eller moltyst, ett litet dramatiskt föremål som då och då ändrar handlingen i önskvärd riktning. Sjölins roman är rolig, bildad och slapsticksrolig. Hans kolossala härmförmåga gör ironierna dräpande, som barn råkar berättarjaget trampa på moderns nymålade tavlor, lämnande fotavtryck som senare blir föremål för seriös konstkritik, "barnet kan sägas ha lagt ner konstnärskapet och ställt sig på dess besegrade kropp som en kolonial jägare ställer sig med stöveln på ett lejon". Så värst stor handling har romanen inte, en snabbljugande TV-personlighet minns sin uppväxt och besöker sin mor på ett vårdhem. Vanliga berättarkapitel varvas med experimentella kapitel där språket bråkas och knådas med stor energi men tveksamt innehåll. Som lärd litteraturskälm kan han knåpa ihop häftiga och postmodernt samplade berättelser, boken kunde lika gärna kallas pikareskroman med magiska inslag. Sjölin har inte ekonomiserat sitt berättande, han låter det flöda. Att språk handlar om härm, gemensamt överenskommet härm, det har han förstått. Att livet även handlar om icke-språkliga upplevelser framkommer först på bokens sista sida, när romanen gått upp i atomer. Men vackert så ändå. Åtskilliga unga män har blivit verkligt kloka först när den händelsen tagit plats i deras liv. Det har ni även mitt ord på.