Ny platta, ny Jöback. <BR>Den folkliga svärmorsdrömmen håller på att göra det omöjliga: bli riktigt creddig. Hur är det möjligt? <BR>- Jag vill faktiskt få cred för att jag varit jävligt modig, säger han. <BR>Inte nog med att Peter Jöback har varit folklig sedan urminnes tider: en musikalstjärna med svensktoppshittar - mer folkligt blir det inte. Nu börjar han bli creddig också. Duetten med indiebandet Laakso har lett honom till såväl Hultsfredsfestival som rockklubbar i Stockholm. <BR>- Varför var jag aldrig där när jag var liten? Det var ju en sån musikglädje. Fan vad kul, kände jag. <BR>Nu ger han ut en skiva där alla låtar är skrivna av Andreas Mattsson (före detta Piteåbo och medlem i Popsicle) och Niclas Frisk (före detta Atomic Swing) och där han sjunger en duett med Annika Norlin (från Hello Saferide och Säkert!). <BR>Saken är biff: Peter Jöback, svärmorsdrömmen med sammetsögon, har blivit creddig. Han nämner återigen samarbetet med Laakso som en inspiration. <BR>- Jag fick träffa människor som jag inte stött på tidigare eftersom man hållit sig på sin sida i branschen. Och där fanns en lekfullhet jag saknat. Jag har ju tagit så jävla mycket ansvar i mitt liv. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Representativt <BR></STRONG></SPAN>Resultatet heter Människor som du och jag och kommer ut nästa vecka. Där finns bland annat singeln Stockholm i natt, som ligger tryggt på svensktoppens andra plats. Den är ganska representativ för plattan: självutlämnande, berättande, farligt nära det banalt naiva. <BR>- Jag har lyssnat mycket på Rufus Wainwright, och där känner jag ett släktskap. <BR>Å ena sidan älskar han Judy Garland, å andra sidan är han en popkille. Det blir filmiskt. <BR>Han fortsätter: <BR>- Ju mer jag mognar, desto mer känner jag att jag har en teatersida och en popsida. Varför ska jag separera dem och inte få ihop dem till en stil? Nu är det pop med inslag av musikteater, fransk chanson och lite annat. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Varit modig <BR></STRONG></SPAN>Många av texterna är personliga, på gränsen till privata. De handlar om mognad, åldrande, rädsla och osäkerhet. Ändå är det inte Peter Jöback som skrivit dem, utan Andreas Mattsson. <BR>- Jag har uppslag på vad texterna ska handla om. Sen är det Andreas Mattsson som skriver själva orden. Han är ett textgeni. <BR>Du måste känna en enorm tillit till honom? <BR>- Jag har en stark tillit i dag, till nästan allting. Efter all terapi jag gått i, efter alla människor jag träffat sedan dess, så känner jag att vad världen behöver är fucking tillit. Ta det lugnt, det kommer att lösa sig. Att våga falla. <BR><BR><SPAN class=mr><STRONG>Inte rädd längre <BR></STRONG></SPAN>Plötsligt går det inte att stoppa honom. Han berättar om sin terapi, om ryggsäcken med begravda känslor han burit, men som han nu "bär på framsidan". Hur han hela livet saknat någonstans att få vara liten på. Om hur han nu, för första gången på länge, inte är rädd längre. <BR>- Jag har ju mått ganska dåligt i perioder. Jag har gömt mig i arbetet. Och jag har känt mig nöjd med det jag gjort. Men nu kan jag vila i det på ett annat sätt. Förut har jag ringt min manager så fort något varit klart och frågat "vad gör vi nu?". <BR>- Och jag vill faktiskt få cred för att jag varit jävligt modig. Jag kunde stått och sjungit musikallåtar och gjort 17 plattor. Men jag har ändå följt mitt hjärta. Jag har vågat ta nya steg och jag har chansat. Sen kan inte jag rå för att det gått bra.
