Nog känns det som att det redan finns minst en skiva med Pet Shop Boys som heter Yes? Som låter ungefär såhär? Inte det, nähä. Lika bra att det kom en då.
Neil Tennant och Chris Lowe näst intill fulländade sin version av popmusik redan på debuten Please för snart 25 år sedan. Sedan har man upprepat formeln med mer eller mindre lyckat resultat.
Så här ligger det till med PSB. När det inte finns något motstånd alls i låtarna, när melodierna tar kortaste vägen in i ens sentimentala hjärncentra, då är det bäst. Det finns en hel del sådana tillfällen på Yes. Did You See Me Coming och More than A Dream exempelvis.
Dessvärre har man alltid haft mindre attraktiva sidor med. Som när det ska skrivas komplicerade låtar, smart pop, då blir man något av Prefab Sprouts efterblivna kusiner. Och när det ska dansas som på Ibiza. Det har aldrig varit helt klädsamt.
Hälften av låtarna på Yes är underbara om man gillar det där urbant romantiska: Tårar i regnet i taxikön ungefär.
Andra hälften är, ja, alltså, gillar man Pet Shop Boys är det en bra skiva, inte tu tal om annat.
Men har han de nio tidigare albumen, eller egentligen bara ett av dem, Behaviour från 1990, så har man redan allt man behöver. Somliga går igång på att höra samma lika hela tiden. Ibland gör jag det med, ibland inte.