Förre Popsicle-medlemmen Andreas Mattssons andra solo-platta Kick Death’s Ass (från ett citat av komikern Richard Pryor om hur skådespelaren John Wayne tacklade; om än tillfälligt, sin cancer) sänder ut enbart positiva och sympatiska signaler.
Tätt vemod, tvinnad melankoli, eftertänksamma texter; ett innehåll präglat av, med Mattssons egna ord från pressmaterialet "om livet, folk, böcker jag läst, filmer jag sett, musik jag hört".
Bra det. Exakt vilka böcker, filmer och musik det handlar om anges dock inte. Det får man lov att föreställa sig alldeles själv.
Andreas Mattsson tar det dock alldeles lugnt och startar med den insisterande instrumentala Jazzmaster, som följs av 24 Bar Boogie (som dock inte alls är i närheten av någon sån) och därefter en expressivt kreativ gobeläng av förhållandevis extroverta låtar, där jag personligen uppskattar triptyken Married With Kids, The Mountain och (kanske allra mest) I Am Seventeen främst.
Musikaliskt rör det sig mellan olika fält, som kulan i ett flipperspel. Men det tar inte ens en kort stund innan jag metaforiskt trycker detta till min själ och mitt hjärta. Personligt och pålitligt filtvärmande.
Så som det bara alltför sällan är.