Personligt och kulturhistoriskt om våra vänner

I Tio hundar och en katt ger välkända författare sin personliga syn på förhållandet hund - människa. Mats Gellerfelt säger enkelt att det är "det där kravlösa och intuitiva, den tvåväga ömheten, värmen, tilliten" som frapperar. Det som annars griper mig mest är hans sorg när familjens älskade labrador Rasmus dör. Han gråter i timmar, tårarna vill inte ta slut. Yrsa Stenius kommer också in på detta sorgliga tema. Hon skriver välbalanserat om sitt eget och taxarnas beteende men när en av
taxarna dör säckar hon ihop. Efter en tid ljusnar det. I minnet ser hon Karr sitta som valp helt blickstilla i gräset. Han vädrar och spanar, "är ett med sitt livs första sommar." Hennes ömhet för valpen är så stor att den riskerar att slå över i sin motsats. Han är så skyddslös "att man kanske borde ta och slå ihjäl honom." Så stridiga känslor kan den riktigt höga kärleken väcka. Kerstin Ekman konstaterar att ett bra förhållande till hunden bör präglas av följsamhet och ett visst mått av lättsinne. Hundar reflekterar inte men de glömmer aldrig en oförrätt eller en människa som de träffat. När hon rastar sin hund och får frågan om det är en tjej svarar hon nej. Det är en tik. Hon tycker det är motbjudande att man "blandar ihop könsskiljande ord för djur och människor". Det går en gräns mellan hund och människa och den kan aldrig upphävas. Men när hunden lägger tassen på hennes knä och ser henne djupt i ögonen är det väldigt nära. När Strindberg såg ordet hund i en bok skrev han genast i marginalen: Fy fan! Och hundrädd var också Majgull Axelsson, så rädd att hon bytte trottoar när en hund närmade sig. Hon ändrade dock inställning och köpte en valp. Från fasa till glädje och kärlek, en mycket vacker berättelse. Frisk och rolig är Göran Häggs rapport om katten Josefs förehavanden. Kära nån vad den katten kan tala! Med kommandoröst dessutom. Bara att lyda. Att han tassat in i en hundbok är helt i sin ordning. Hundar skall inte alltid ha sista ordet. Sture Linnér utgår från en målning i Pradomuseet av Francisco de Goya. Motivet är en liten hund med vädjande och sökande blick. Konstnären var stendöv efter en sjukdom och svårt deprimerad. När Linnér återkommer efter ett FN-uppdrag har sju år gått. Han häver sig uppför en mur och får syn på chihuahuan, tiken Chica. Hon kastar sig mot honom och båda tumlar om i vägdammet, halvt tokiga av lycka. Sju år? Ingenting. Låt oss efter denna rörande episod gå vidare längs det kulturhistoriska spår som Sture Linnér upplinjerat. I antologin Hunden i kult och religion resonerar tio forskare om hundens stora betydelse i kulturhistorien. Den religionshistoriska aspekten överväger men arkeologiska och etnobiologiska synpunkter är givetvis också värdefulla. Hunden har varit människans följeslagare i minst 15.000 år. Tänkbar ursprungsform är den något småväxta sydasiatiska vargen. Redan i förmodern tid framavlades vid de euroasiatiska furstehoven vinthundar för jakt, liksom småväxta tempelhundar i Kina och Tibet. De flesta hundraser är sedan hundra år tillbaka produkter av en medveten korsningsavel. Då togs exempelvis den tyska schäfern fram av kavallerikaptenen Max von Stephanitz. Talet om rasrenhet ter sig därför rätt egendomligt. Bruket att begrava hundar har varit spritt världen över under de senaste 12.000 - 14.000 åren. Antingen har hunden fått en egen grav eller också finns den med i en mänsklig grav. I Ashkelon i sydvästra Israel har påträffats mer än 1.000 hundar i separata gravar. Inga gravgåvor, inga spår av särskilda ceremonier. Hur skall man förstå detta? Var det själva begravningen som var viktig? Och varför så många valpar? Hettiterna drog valpar över en sjuk människa för att på så sätt dra kraften i sjukdomen ur patienten. 3.000 år senare berättar Plinius den äldre om liknande sedvänjor. Hundens helande och renande kraft visas av att den ibland är följeslagare till läkedomsgudar som Asklepios i Grekland. Hundkyrkogårdar fyller sin funktion. Men när folk inte nöjer sig med högtidliga parrimmade gravtal utan också begåvar ekorrar, kalkoner, kanariefåglar och hamstrar med sorgesamma kväden går det för långt. Fåniga är också hundhoroskop och personliga hemsidor där hunden presenterar sin "flock" (familjen där den vistas) och vänner (andra hundar, helst samma ras) i ord och bild. Fler än hälften av Sveriges 800.000 hundar är veterinärförsäkrade och inget att säga om det. Men livförsäkringar? Det verkar lite gnidet tycker jag. Efter mitt eget frånfälle skulle jag i en eventuell minnesruna heller inte vilja se hunden nämnas som en av de närmaste anhöriga. Denna så intressanta bok är en utmärkt pendang till de starkt personliga hundberättelserna. Den säger inte att människan är hundens bästa vän, bara att det kan bli så - om man är lika kravlös och tillitsfull som hunden själv.

Personligt och kulturhistoriskt om våra vänner

Varför skaffar man hund? För att få en lekkamrat? Substitut för ett barn? För vänner? Jakthjälp? Dörrvakt? Accessoar till dräkten? För att glömma sig själv?