Personliga fjäderfän

Tre unga kungsörnar hoppar som huliganer på varandra, knuffas, skriker och dansar ilsket runt i snöglopp. Tempot, upphetsningen, själva koncentrationen i striden - vad är det jag tittar på? En tevedokumentär? Aldrig har jag nåtts av en sådan energi från en boksida! Örnarnas vaksamhet mot omvärlden tycks puts väck och det är väl därför som kameran kunnat komma så nära? Nästa sida visar profilen på en lappuggla, på helspänn, som örnarna nyss, men fullständigt stilla. Örnarna finns i Kaxiga fåglar, Brutus Östlings femte fågelbok sedan genombrottet med Mellan vingspetsarna, och lagras ögonblickligen på en diskett i min hjärna. Alla bilder i boken är otroligt vackra, som vi blivit vana vid när det gäller Östling. Han porträtterar fåglarna och är mer konstnär än ornitolog. Undrar vad hans speciella seende skulle göra av insekternas värld? Lekfullheten i bilderna avspeglar Östlings unika signum - att få fram rörelsen. Merparten av bilderna (och hur många har inte ratats?) är skandinaviska och europeiska och i huvudsak tagna i år. Oändligt tålamod måste ligga bakom de flesta av dem. Korpar, skarvar, skator och en kråka (plåtad i motljus från Östlings arbetsrum), finkar, uvar, falkar, fåglar jag inte visste fanns, poserar, jagar, parar sig, bråkar och plumsar i vatten i detta praktverk. "Koltrasten i morgonbadet" vilande på rygg! Man kan inte annat än känna igen sin egen njutning i en liknande situation. Att tillvita djur moraliska omdömen brukar det rynkas på näsan åt, men att tillåta sig den leken gör absolut tillvaron roligare. Staffan Ulfstrand, professor emeritus i zooekologi, är ansvarig för texten till de 130 bilderna. Han orkestrerar bilderna bra och trots faktatyngden blir det mer roligt än akademiskt tungt. För visst går det att beskriva fåglar som olika "individer och personligheter" - om man bara kommer ihåg att det är "liknelser", ett förbehåll som alltid hör till, tycks det, när poesi och fakta ska dela på samma utrymme. Men när det är sagt kan man tolka som man vill när det gäller till exempel fåglarnas rangordning. Konrad Lorenz var väl den förste zoologen som i detalj studerade detta när det gällde kajor - den som var högst i hierarkin visade inte minsta aggressivitet mot dem längst ner - om jag minns rätt. Annat är det med måsfåglar, "ettrigast bland mobbare". Men varför håller de på? Ibland är det långt ifrån begripligt (åtminstone från vår vy) och tankar om att stiga i respekt på andras bekostnad ligger nära. Skator och blåkråkor attackerar rovfåglar i alla lägen, även när dessa inte utgör något hot, men kontroverserna - fåglar emellan - leder sällan till fysiska sammandrabbningar. Det står så, både inne i boken och på omslaget. Örnarnas vilda slagsmål är bara "show". Kanske därför som större fåglar lever längre än små? Örn, häger, mås eller gås kan bli ett par decennier gamla. Ska man åldras kan man inte göra som talgoxen magra år, det vill säga spetsa kompisen på en gren, till vinterförråd. Nej, det är inte Ulfstrands ord, men motsägelser inom fågellivet finns det gott om. Alla showar minsann inte. Mitt i boken knipsar havssulan, "Morus bassanus" - som dessutom betyder "dumbom" - halsen av en annan hane med sin häcksax till näbb. De är två mot en, blodvite uppstår och förövarnas ögon ser verkligen inte (ursäkta humaniserandet) trevliga ut. Det gör de däremot på bilden av en parningsakt. Nej jag läser inte som en zoolog, och kan inte mycket om fågelsläktet. Men Ulfstrand får mitt intresse att vakna och Östlings speciella "fågelseende" är någonting outstanding.

Personliga fjäderfän

En bok om fåglar - även för den som inte trodde sig vara speciellt intresserad av fåglar. Möt dessa kaxiga personligheter i Brutus Östlings bilder till Staffan Ulfstrands text.