Personlig skiva med oerhörd nerv

Jag har ingen järnkoll på Rufus Wainwright. Han hade en pappa som gjorde bra skivor, han har en syster som sjunger med pipig röst på egna album. Han spelar piano, har en rätt flamboyant framtoning och hans tidigare skivor har jag för mig var ganska svulstiga produktioner. Alltså borde jag ha älskat honom men jag har inte haft tid att sätta mig in. På denna sångcykel, (det är vad det är, låtarna är en historia som sitter ihop i just precis den ordningen som här presenteras), är det sång och piano, inget annat. Det är rätt underbart faktiskt. Wainwright har en stark, lätt nasal röst, inte helt olik Gordon Gano, om ni minns Violent Femmes. Musiken är dock inte det minsta folkpunkig, snarare en avslappnad Scott Walker i 60-talets slut. Tre teman finner man på denna skiva: familjen; framförallt moderns död (mamma var Kate McGarrigle, legendarisk folksångerska) och relationen med syster Martha, Shakespeare och New York. Det är alltså en lärd och personlig skiva. Med en oerhörd nerv och ett stort blödande hjärta. Inget för den som föredrar sin pop med prefixet tuggummi-, heller inget för den som endast går igång på hård rock och riffglädje. Om man däremot tyckte att senaste Joanna Newsom var lite plottrig jämfört med förra skivan, Y’s är detta skivan med stort Sche-ljud. Kanske årets bästa i kategorin semi-klassiskt.