För den publik som valt att bevittna Alexander Alvina Chamberlands performance In burning, In Bashing, Back in Blooming under Pridefestivalen möttes av ett avgrundsvrål, en golgatavandring mot en sorts försoning med en livshändelse som påverkar grundvalen i en människas liv. Denna performance handlar om en våldtäkt, satt i ett samhällsperspektiv där homofobi och våld samexisterar i en sorts normaliserad kontext. "Är du en pojke eller flicka?" är en fråga som återkommer under denna dryga timme som Alexander Alvina Chamberland ger sin högst personliga berättelse om att bearbeta denna våldshandling i ett samhälle som säger att det förstör ens liv.
Och det börjar med en käftsmäll. Under hög, tung musik återskapas våldtäkten på scen innan den långa vägen mot åtminstone ett accepterande och återuppbyggnad av ny inre stryka kan börja. Närmast naken, trasig, bakfull och med huvudvärk börjar den första fasen. Att han har sig själv att skylla, för pojkar ska vara pojkar. Förnekelsen om att det verkligen har hänt. Var det på riktigt, för detta skulle aldrig hända honom, en militant feminist? Det finns inga bevis och spelar man död så har det troligen aldrig hänt.
Förnekelsen, äcklet, förträningsmekanismer, skulden och rädslan gestaltas fysiskt. Alexander Alvina Chamberland påminner om ett skadat djur som lider, där aggressiviteten blommar upp för att förbytas i sorg . Hur kunde han vara så dum, dum att detta kunde ske. Och i botten på förtvivlan börjar vägen mot hans egen befrielse via en olycklig, destruktiv kärleksaffär med en straight man. Här finns alkohol och droger, en närhet till döden och mycket svärta. Egentligen ren ångest som är svår att värja sig emot eftersom ordflödet och den höga tunga rockmusiken hela tiden fungerar som en effektiv ljudmatta som håller en fast i publikstolen. Samtidigt, trots det tunga ämnet, en märklig känsla av naivitet. Det känns som att vi i publiken klivit in i Alexander Alvina Chamberlands ungdomsrum, där han mimar ut sin förtvivlan till den ena rocklåten efter den andra.
Del två i denna performance är den mest samhällskritiska. En docka i form av en man i kostym med ett ballonghuvud blir avsugen av Alexander Alvina Chamberland, nu klädd till kvinna, medan en lång inspelad monolog av "mannen" spelas upp. För han är mannen, normen, alfahannen nummer ett. Den man alla vill vara. The man next door som tolererar homosexuella och svarta men som är boss. Han skryter om sina erövringar, både affärsmässiga och sexuella. Han hyllar kapitalism och imperialism och älskar den kvinna vi ser suger av honom eftersom hon är tyst. Hon gör som han the boss/the man säger för han är en god man. Ett ideal.
Det är då det dags för denna föreställnings katarsis. Alexander Alvina Chamberlands kvinna biter helt sonika av mannens penis och spottar ut bitarna på scengolvet (egentligen en morot). En symbol för revolten.
För efter denna handling är offret inte längre offer utan överlevare. Ingen enskild penis får längre styra dennes liv. Plötsligt finns vingar och kärlek bortom rädslan och trots våldtäkt finns förhoppning om kroppens möjlighet till njutning och intimitet igen.
Föreställningen avslutas som den började, med hög tung rockmusik och Alexander Alvina Chamberlands mimande dans, men nu som ett segertecken. Allt som allt, långt ifrån perfekt, men mycket angeläget, ärligt och äkta. Och som sagts, en mycket personlig berättelse av ett allvarligt samhällsfenomen jag önskat fler tagit del av.