Pehr Stenberg föddes 1758 i Stöcke by söder om Umeå som näst äldst av Erik Perssons och Anna Andersdotters 14 barn. I hemmet undervisades han som barn i läsning och kristendomskunskap. Bondgården orkade dock inte bära de utgifter som fortsatt regelrätt skolgång skulle innebära. Hans farbror hade tjänst vid stora sjötullen i Ratan och där sattes som 12-åring Pehr i lära och fick fortsatt utbildning. Redan då visade han en märklig självmedvetenhet. Som drygt 20-årig, när han sammanfattar sitt leverne fram till de tidiga tonåren, skriver han om sina föräldrars reflexion om hans förmåga när steget till Ratan skulle tas, ”…. De så wäl kände mitt goda minne, och mitt snille, ….”. I början av Ratanvistelsen tog han sig namnet Stenberg. Sådant gör inte vilken 12-åring som helst.
En annan episod som understryker självmedvetenheten är när Pehr som 13-åring under sommaren 1771 befinner sig i hemmet och föräldrarna ger honom en uppsträckning för att han svarat kaxigt till sin läromästare farbrodern vid något tillfälle, ”jag wet wist, att det ej eller gådt bättre när Farbror skulle lära sig”. Bland sommarsysslorna i hemmet nämns slåtterarbete. Han konstaterar att ”Byssens ägor äro delta i tegskiften”, vissa tegar var inte bredare än 1½ famn, alltså endast ett slag med lien. Hela levernesbeskrivningen är pepprad med betydelsebärande detaljer av det slag som här visas.
Sjukdom och död är ett stående inslag. Lidandets förlopp skildras med omedveten realism, men med inlevelse, det är ju en tid långt före tillgången till läkande vård eller smärtlindring. Vintern 1770 härjade smittkoppor. Pehrs då yngsta syskon avlider, en knappt ettårig, pigg pojke. Pehr själv insjuknar, men tillfrisknar, och uppnår därmed immunitet. Ytterligare en yngre bror drabbas i augusti 1778 av ”…. Owanlig krankhet; som liknade i början hwad man kallar styng”. Strax före jul dog han efter svårt lidande.
När Pehr var 15 år, 1773, fick han börja i en regelrätt skolgång i Umeå. Han var själv häpen över att han plötsligt satt med prästpojkar och borgarsöner. Självmedvetenheten till trots, den sociala mindervärdeskänslan är märkbar. Levernesbeskrivningen blir från och med nu betydligt fylligare.
Inför avfärden till Åbo för akademiska präststudier så stärkte han sin kassa genom det som dåförtiden kallades djäknegång. Det innebar rätt att tigga i by efter by. Bondestudenten fick möta stunder av förnedring. I september 1779 anträddes seglatsen mot Stockholm och sedan mot Åbo. Som nutidsmänniska och med vana av inrikesflygets snabba transporter häpnar man över resemödorna på 1700-talet. Pehrs sjöresa till Stockholm tog 6 veckor och efter ytterligare 2 veckor var han framme i Åbo.
Åren fortskrider med studier och arbete som informator hos högreståndsfamiljer för försörjningen. Tillvaron för Pehr Stenberg var inte oproblematisk. 1784 var han 25 år, var normalt intresserad av det motsatta könet, men hade uppenbara problem med att kombinera sin sociala ställning med konvenans och påbjuden etikett. Klassresan, som det moderna uttrycket lyder, är inte helt lätt. Samtidigt är förmågan att se, den genomskådande blicken, en frukt av att Pehr Stenberg kom ur ett annat socialt skikt än det han kom att leva med i Åbo. Klassresan var för bondestudenten Pehr ömsom vin, ömsom vatten.
De ansvariga bakom denna utgivning är en multiprofessionell grupp vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå samt vid Forskningsarkivet, Umeå universitet. Medicinarprofessorn Fredrik Elgh, arkivchefen Ola Wennstedt och fil.dr Göran Stenberg (faktiskt ättling till Pehr Stenberg) har varit de sammanhållande krafterna. Ytterligare fyra band är planerade, det femte och sista blir en registerdel, nödvändig för att underlätta andras forskning med levernesbeskrivningen som primärkälla.
Pehr Stenberg tog prästexamen 1786 och prästvigdes i Åbo domkyrka. Från början av 1790-talet hade han tjänster som församlingspräst i Umetrakten. 1804 blev han komminister i Umeå landsförsamling. Han skrev på sin livsskildring till sin död 1824, den stora berättelsen nådde till 1807. Utöver självbiografin utgav Pehr Stenberg arbeten om botanik, om bygdemål och om topografi (Umeå socken).
Självbiografin är hans stora arbete, mer än två hundra år senare talar den till oss med pregnant röst. Denna utgåva kommer att få mången specialist på det sena 1700-talet att utbrista: ”Var det så här det i själva verket var under sent 1700-tal”.