Pavements bästa - allt i ett

Eftersom vartenda band genom tiderna på jordklotet återförenats de senaste åren så ska självklart Pavement göra det med. Jag tycker så här: gör de en ny skiva med nya låtar så är det värt att uppmärksamma och värdigt dessutom. Annars kan man lika gärna låta bli. Allt har och bör ha en livslängd. Den här (lågpris-) samlingen är sammanställd av Matador, samt av Steve Malkmus och Scott Kannberg själva. Passande då det var dessa som startade bandet 1989. Själva urvalet kan man inte direkt kritisera på annat vis än att "mitt blandband hade sett annorlunda ut", typ. Låg man i koma under hela 1990-talet kan det vara värt att påpeka att Pavement verkade i en amerikansk tradition med rötter i dels hardcore och engelsk postpunk men lika mycket i den klassiska americana som kan sägas representeras historiskt av å ena sidan Velvet Underground och av å andra sidan The Band. Det är inte grunge alltså. Det fanns andra band i samma stil, dessutom samtida. Superchunk, Archers of Loaf, Sebadoh för att nämna några. Pavement var störst och faktiskt bäst av dessa. Någon gång, i en självbiografi som ingen kommer orka med, ska jag skriva om vad de betytt för exempelvis den norrländska indiescenen på 1990-talet, när jag träffade på Emmaboda, eller när vi, the Bear Quartet, första gången jämfördes med dem utan att ens hört talas om dem. Här är samtliga skivor representerade och i sann Pavementanda är det kronologiskt huller om buller; på deras tredje skiva, Wowee Zowee från 1993, hade man en tanke om att helt undvika en konventionell låtordning på skivan, genom att låta CD-spelaren starta i randomläge men det gick inte att genomföra rent tekniskt då. Eller nåt. Är det nåt utöver musiken jag minns och har med mig från den här tiden är det just det här: Jaha, låt gå. Det är inte lathet, det är inte att fly från beslut och ansvar. Det är att låta misstag och infall vara med och styra resultatet: man liksom kalkylerar med det oförutsägbara, väver in det i det man gör. Lämnar en liten öppning där slumpen kan sippra in och ta över och förändra nån-
eller allting. Att man liksom blundar innan man hoppar. Ibland kan man landa på något roligare ställe än man hade tänkt sig. Och en dag kanske man inte gör det alls. Man flyger. Men åter till saken. Kan du leva med en samling Pavementlåtar där varken The Major Leagues, Grave Architecture eller Sue Me Jack är med är det här stället för dig. För det är ju inte så att det är något dåligt med de här 23 låtarna. Ett alltigenom älskvärt band. Hoppas de gör nåt nytt.