Paulruds stora känsla för sorg

Handlar alla Anders Paulruds böcker om konsten att dö? Det som romarna kallade ars moriendi och egentligen handlade om hur man framlever sin tragik på ett värdigt sätt. Som vi älskade varandra tar sin utgångspunkt i det motsatta, i livets sorglösa konst som den utövas av ett kompisgäng med rötterna i 1950-talet. Hans förra bok Kärleken till Sofia Karlsson beskrev svekets, dödens och botgörningens under och Ett ögonblicks verk var svekets stora sorgesång. Anders, Solveig, Mikael, Karin och den säregne Harry heter de som verkligen älskade varandra. Så som man gjorde i dessa ungdomsgrupper där de olika rösterna plötsligt fick harmonisk klang och samtalen aldrig behövde ta slut. De är med andra ord konventionella som unga oppositionella, men ett undantag som äldre, eftersom de envisas med att hålla ihop. Över alla tidens hinder håller de ihop, trotsigt fast allt lägger hinder i vägen: kärlek, svek, karriär, pengar och alltmer divergerande politiska åsikter. Nå, de samlas i det rosa sommarhuset utanför Karlskrona, och de framhärdar. Kärleken ska besegra döden, hålla kroppen ung och utopin levande. Det går sådar. De har älskat varandra och bildat par, de har nötts av tiden och plötsligt sitter de där på partyn där frack är anbefallt och en osynlig ranking har upprättats: vem äger flest miljoner? Då blir det riktigt roligt. Det är tur att Paulrud har de där ljusa scenerna där han släpper in en ganska grovkornig humor. Rikast av alla blev de förra maoisterna, skriver han, troligen med de lärorika kreaturen runt Stenberg i tankarna. De som kombinerade trolös talang med trolös omoral sedan deras gamla ideologi (tjäna folket) visat sig obrukbar. De som aldrig lärde sig skriva särskilt njutbart (eller inte alls), men ofta hade en instrumentell överbegåvning. Och som sagt, aldrig några moraliska hinder. Maoismens svenska oligarker, rika på fallna ideal när tidens nya näringar byggdes upp. Som vi älskade varandra är tragisk, medelålders nostalgi. Jag tror att den kan avskys av yngre generationer som inte vill skuggas av de äldres sentiment, men som generationsskildring för 1950-talister är den mästerlig och träffsäker. En undergångskärlek mitt i kompisgänget förstärker den i grunden idylliska apokalypsen. Med undantag för frackmiddagarna känner jag igen allt. Och inte är Paulrud rädd för det självbiografiska, städse ställer han sin kropp framför texten, som de postmoderna små gnomerna skulle uttryckt det. Det tar bättre då, det där litterära. Jag kan tycka att det är något lurt med kronologin, det glada livet för dessa femtiotalister framlevs under 1980-talet. Vad är det för slag? Hedonism ska njutas med friska knän, efter 25 ska man ägna sig åt arbete och tänkande, inte åt låtsad lössläppthet. Och att de skulle varit för unga för 68-rörelsen? Men det är randanmärkningar, Paulrud har fångat stämningen under dessa rosenröda år, det saliga ruset av erotik, utopi och måttliga mängder alkohol.