Patriot rimmar på idiot

Bokförlaget Modernista fortsätter att ge ut viktiga men ibland förbisedda, eller ignorerade klassiker. I höst kommer den polske författaren Witold Gombrowicz Trans-Atlantic ut i en som vanligt hos förlaget vacker och väl översatt utgåva. Det är en vital och språkligt dynamisk berättelse om författarens exil i Argentina. Året är 1939, Gombrowicz har precis stigit av Atlantångaren i Buenos Aires när tyskarna går in i Polen. Att återvända är inte möjligt. Patriot rimmar på idiot och författaren blir kvar i det främmande landet på andra sidan allt. Där hankar han sig fram i en stundom burlesk, stundom tragisk och skrattretande berättelse om en landsförvisning, en exil i den polska kolonin. Det är en roman om konstnären och om konstnärskap, om den frie och egensinnige individens motstånd mot massans övervåld, mot nation och tradition. Gombrowicz svär i kyrkan. Hans konstnär stöds inte av något läger, inte av någon grupp. Han låter sig inte bli megafon för något annat intresse än det tillfälligt egna, uttrycker ingen annan solidaritet än den med friheten och oberoendet. Men det är också Konstnären som samtidigt vill bli sedd och älskad, trots att han aldrig stryker medhårs, aldrig fjäskar, bara dansar naken och krumbuktar sig och vill bli tagen på allvar. Begär faktiskt att bli det. Konstnären som
ibland behöver ett ekonomiskt bidrag från Ministern eller Ambassaden, som nog också kan ta emot en nådegåva, men bara för att pissa på den. Det finns flera, men Gombrowicz definition av konstnärskap är bland de finare; att inte tillhöra. Det är konstnärskapet som ensamhet i exil.