Stewe Claeson
Mördaren är död
Norstedts
Alla skönlitterära författare som inte producerar spänningsromaner genomlider i någon grad ett finansiellt och litteratursociologiskt martyrium: om du inte rättar dig efter den breda läsekretsens preferenser kan du inte leva på dina böcker, i varje fall inte gott - och hur kommer det sig egentligen att deckarhistorierna är så oemotståndliga? Det är inte så enkelt att det handlar om pengar - själva genren har kommit att utöva en sällsam dragningskraft, som omvandlat det litterära fältet. Deckarsilvret spökar. Insikten skaver - och inspirerar på olika sätt. Den som inte knackar ner en deckarhistoria måste ändå förhålla sig till möjligheten att göra det, och om inte annat reflektera kring fenomenet, och i den riktningen tror jag att Stewe Claeson, en av de storskäggiga och högt respekterade prosaisterna i vårt land, påbörjade arbetet med sin senaste roman, Mördaren är död. Att döma av stoffet ser det ut som en typisk, för att inte säga klichéartad spänningsroman: här finns ett gammalt mord, ett skelett på botten av en å (med rostiga nycklar i benhanden), ett kinesiskt skrin med ett mystiskt brev, till och med en pensionerad poliskommissarie som inte får någon ro förrän fallet är löst.
Men Stewe Claeson har inte lust att sammanfoga dessa element till en rafflande historia, och jag betvivlar att han ens besitter förmågan. Det ligger helt enkelt inte för honom. Han håller i bitarna men bygger något helt annat, efter eget huvud. Bilden av ännu en patriark ska dekonstrueras - det är ju ett tema som återkommer i hans författarskap. I hans lugnt och metodiskt arbetande händer uppstår en fredlig och eftertänksam familjekrönika om livets och i synnerhet åldrandets villkor - hur lever man färdigt? - nostalgiskt och i vissa stråk pessimistiskt tecknad mot bakgrunden av ett starkt förändrat land, där bilar med utländska registreringsskyltar rusar förbi i våldsamma hastigheter och barnen på skolgården inte längre heter Johansson eller Berggren.
Johannes Halland har gått bort och hans sex söner som följaktligen är Hallands söner - landskapets söner - konfronteras med den överraskande nyheten att fadern var en mördare: på 50-talet slog han av okänd anledning ihjäl en präst som han dumpade i en å. Prosten hette Göran Gröndahl och då tänker man förstås på Gregorius, och kanske kan man också se handlingen som en bild av den brutala sekulariseringen av det svenska samhället, och ateismens oöverblickbara konsekvenser. Bekännelsen hittas i en förseglad ask, som alltid funnits i huset men som fadern förbjudit sönerna att vidröra med motiveringen: "Om det inte finns en hemlighet i ett hus är det inget riktigt hus." Formuleringen är kärnfull och elliptisk, besläktad med den inledande meningen i Lev Tolstojs Anna Karenina: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." Är det så? Varför?
Det berömda Tolstoj-citatet vandrar som ett gökrop genom romanen, och förföljer huvudpersonen i tankarna när han tillsammans med sina bröder försöker komma underfund med vad deras föräldrar egentligen var för slags människor. Bröderna har glidit isär och tvingas nu samarbeta för att få svar på de frågor som infinner sig; det är som att fadern samlar ihop dem efter sin död. Den svenska sommaren står utanför fönstret och svalorna skriker, skriker, skriker. Bröderna iakttar varandra och tvingas erkänna att de inte känner varandra egentligen; att blodsband är tunna förbindelser trots allt.
Långt innan det framkommer att modern ägnat sig åt bibelstudier på fritiden kan man ana hur det hänger ihop, men bröderna begriper då inget; de är påfrestande tröga, berövade på elementär slutledningsförmåga, och det är inte lätt att säga om detta ska förstås som en dramatisk ironi, där läsaren har insikter som dramats aktörer saknar, eller om intrigmakaren helt enkelt är lika flegmatisk som sina romangestalter.
Det är givetvis en lek med genren, från början till slut, en stillsam och melankolisk historia med attribut lånade från deckarboken - vilket förlagets reklamfolk förmodligen inte har något emot: på omslaget kan de rada upp ord som mördare, död, brott, hemlighet - mycket obehaglig hemlighet till och med - och skrämmande överraskningar. Men Stewe Claeson intresserar sig inte för sådant. Han odlar sin prosa, ställer sina frågor, stryker sitt stela skägg. Och i nästa roman har han antagligen återvänt till svunna tider igen.