Förmodligen är det så att Carmen, väldens mest spelade och älskade opera, är det säkra kort som de nedskärningsdrabbade operahusen ser som en räddningsplanka. Åtminstone på kort sikt.
Men ska man dra fulla hus då gäller det förstås att presentera en Carmen som berör och väcker känslor, som vi är vana vid. En föreställning fylld av passion, kärlek, temperament och explosivitet.
Traditionellt utspelas Carmen i 1800-talets Spanien där den vackra zigenerskan Carmen arbetar på cigarettfabrik. I Norrlandsoperans uppsättning förflyttas vi till samtidens Ålidhem, en förort till Umeå.
Här bor Carmen, som är finlandssvensk, och arbetar som receptionist på ett försäkringsbolag.
När ridån går upp befinner vi oss i Carmens kök. Ur köksskåpen, kyl och frys väller reklamens överdrivet korrekta kostymklädda män bärande på sina portföljer. Här har 1800-talets soldatstruktur och hierarki, i den ursprungliga Carmen, förvandlats till samtida företagshierarki. Regissören Helena Röhr leker, förvisso, stundtals framgångsrikt med bilden av manlighet men bilden av jämlikhet och frihet är tyvärr inte lika tydlig. För vem förknippar 1950-talets hemmafruar, fjättrade vid spisen i babydollklänningar, med jämställd kärlek som var tanken med denna uppsättning. I Carmens kök bakar de dessutom cupcakes i långa banor och så gör även Carmen.
Och även om blodet sprutar som på splatterfilm för paus så är det blodfattigt på kärleksfronten. Man förstår inte hur Susanna Levonens Carmen har förälskat sig i Daniel Franks nedtonade Don José. Flörten och laddningen är som bortblåst. Passionen är obefintlig. Och man tänker: Hur gick det där till? när de tafatt hånglar i kökssoffan.
Röstmässigt och orkestermässigt går dock det hela på räls och man smälter när Blomsterarian framförs. Då uppstår en stunds sprakande kemi mellan Carmen och Don José.
Efter paus har vi hamnat i fjällen på gränsen mellan Sverige och Norge. Här campar Carmen, Don José och deras vänner. Scenografin, bestående av en riktig husvagn och bil med inslag av en lång rad nyfikna bärplockare, är en höjdare. När Olle Perssons expressiva Escamillo rullar in på scenen i en svart bil höjs temperaturen i dramat. Han är på jakt efter Carmen som han flörtat med tidigare under en firmafest. Obegripligt är dock att Carmen, som den starka kvinna hon utger sig för Norrlandsoperans uppsättning, tillåter Escamillos sexuella påhopp när det passar honom i hennes nya kök som Escamillo finansierat. Här uppstår dock en viktig fråga: Vad är lycka?
I Norrlandsoperans nytolkning av Carmen är flytten till ett samtida Västerbotten en god idé. För frågorna om kärlek, som fokuseras i Carmen, brottas vi fortfarande med och i bästa fall kan detta göras mer begripligt i en samtida version.
Men tyvärr förvandlas stundtals Norrlandsoperans Carmen, till ett sömnigt farsartat spektakel. Och när Carmen knivhuggs av Don José i slutet går dramatiken på lågvarv