uleå sommarbiennal innehåller som sagt var både det storordade och det mer lågmälda, något som också gick igen i den diskussion om konst och politik, som arrangerades på Kulturens hus på tisdagkvällen. Radiojournalisten Naila Saleem ledde samtalet där fem av biennalens konstnärer deltog: Miri Nishri från Israel, Lise Björne från Norge, Larissa Marangoni från Equador, Stein Henningsen från Norge och Brian Flynn från Kanada och Nordirland. Trots att hon kommer från Israel och trots att hon presenterar ett av biennalens allra starkaste verk har Miri Nishri inga ambitioner att vara politisk i sin konst. Ämnet valde henne, inte tvärtom i videoinstallation Troubled Water. - Jag tror mig inte om att kunna ändra på någonting och ser mig inte som politisk, säger Miri Nishri. Det ligger en fara i att bestämma sig för att vara politisk, anser hon som kommer från ett land där "alla pratar politik, men ingen lyssnar". Självklart påverkar den miljö man lever i konstens berättelser. För Larissa Marangoni från Equador och ett Latinamerika där hon beskriver museerna och gallerierna som ett slags Armani-affärer, blir konstens placering ute bland människorna på gatan och i samhället en stor och viktig fråga.Liksom det för Stein Henningsen, uppvuxen i norsk trygghet, blir viktigt att med kraft visa på att det i Nordens fredliga länder tillverkas dödande ammunition. Kanske är alla överens om att en konstnär faktiskt kan ställa moraliska frågor genom sin konst, men huruvida det är en plikt eller inte råder det olika uppfattningar om. Lite trevande och vänligt, glödande patos emellanåt, men inga stora meningskiljaktligheter. Från publiken kommer frågan vad det är konstnärerna kan berätta om genom sina verk, som inte redan är berättat och förmedlat genom massmedia.- Jag tror att vi kan tala med en annan röst, komma närmare en känsla, säger Lise Björne som låter människor över hela världen brodera namnen på alla de hundratals kvinnor som dödats eller försvunnit från Juarez i Mexico.- Jag brukar tänka på Jim Morrison som sjöng om att vi alla är fångade i våra egenhändigt komponerade fängelser, säger Miri Nishri. - Så jag går runt här och tittar på hur allas våra fängelser ser ut. Jag känner dem. Det är skillnaden, den känslan kan jag inte läsa mig till.
