Parskrivandet sprider sig

Litterära samarbetsexperiment den senaste tiden som fått tummen upp respektive ner. Nu har även ungdomsboksförfattarna Katarina Kieri och Per Nilsson skrivit en bok tillsammans. Är det en ny teamtrend vi ser? Det är oundvikligt att som läsare inte fastna i varför man skriver tillsammans och vem som skrivit vad, åtminstone i början. Kanske vill man bara dra varandra? Slipa av kantigheter hos varandra? Se hur experimentet faller ut? I det här trädet handlar vartannat kapitel om Jacob, Vilsenpojken, som bär på plågsamma minnen av en styvfar, vartannat om Siri, Fågelflickan, som har en alkoholist till pappa. Handlingen klarnar efterhand. Styvpappan, en handikappad pojke, en skjuten hund, kniven i trappuppgången. Jacob bor med storebror John och mamma och familjen är stukad av vad som hände innan de flyttade. Siri mobbas i skolan och är en vulkan av sårade känslor över pappans svek. Hennes pappa bor i samma trappuppgång som Jacob. Men ungdomarna lär egentligen inte känna varandra, är mer som fåglar i ett träd som sitter på varsin gren som i sin tur har förgreningar åt olika håll. Det är lite snårigt i början och man bläddrar tillbaka för att få sambanden klarare. Egentligen spelar författaren ingen roll. Man pratar bara om sig själv när man ifrågasätter vem som skrivit till exempel Millenniumtrilogin. Men frågan om varför man skriver tillsammans kan inte helt undvikas, även om den inte borde påverka läsupplevelsen. I det här trädet är det tydligt att det är arbetsmetoden och språket som lockat författarna. Lite som att skriva brev till varandra och bli förälskad av att få feedback? Spännande? Jo, men kanske inte så mycket experiment. Det är två berättelser som korsar och överlappar varandra, där kapitlen om Siri berör mest - hon är som rebellen som dyker djupt, får tag i vreden och på så sätt läker sig. Kapitlen om Jacob är mer filosofiska. Han funderar på vad saker och ting egentligen handlar om. Frågar sig vem som bestämmer över berättelsen och upptäcker att han "burit på fel berättelse". Här gissar jag att Kieri fört pennan. Men, som sagt, det spelar ingen roll vem som skrivit vad, så länge helheten blir bra. Och den är bra. Språket - som alltid i Kieris och Nilssons böcker - är vackert och lyhört. Men det hade blivit lika bra om man skrivit varsin roman och då hade inte frågan om graden av närvaro eller frånvaro ens behövt tänkas.

Parskrivandet sprider sig

Uppmärksamheten blev stor när det visade sig att ett författarpar låg bakom thrillerpseudonymen Lars Kepler. Så var det Liza Marklunds och James Pattersons tur att komma ut som berömd duo. Nu har även ungdomsboksförfattarna Katarina Kieri och Per Nilsson skrivit en bok tillsammans.