Pans labyrint

Två tillfällen, åtminstone på en biograf i Luleå. Endast de sena föreställningarna. Jag hoppas givetvis att filmen kommer att visas på andra platser i länet också, men kan ingenting garantera och vet ej heller något om detta. Kan bara hoppas. Innerligt. För det vi står inför här och alltså har att förhålla oss till är en oavbrutet fascinerande och visuellt helt fantastisk karamell. Av den allra yppersta kvalitetssorteringen. Mexikanaren Guillermo Del Toro, som tidigare har gjort den likaledes väsentligt mera än enbart godkända serietidnings-adaptationen Hellboy, lägger här fram sitt mästerverk. En film i spansk miljö och med främst spanska skådespelare, utspelande sig i Spanien år 1944, fem år efter inbördeskrigets slut och ett år före andra världskrigets slut. En stillsam liten flicka vid namn Ofelia (Ivana Baquero) och hennes gravida mor åker bil ut mot den spanska landsbygden. Fascisterna, under generalissimo Franco, har segrat men fortfarande biter sig enklaver med motståndsmän fast främst i bergstrakterna. Moderns nye man är den sadistiske kapten Vidal (Sergi López). Tillsammans med en trupp soldater övervakar han området och har den gerilla som finns i skogen under kontroll. Flickan Ofelia strövar omkring och kommer fram till en mystisk labyrint. Hushållerskan Mercedes (Maribel Verdú) tar sig an henne och visar stor förståelse när hon säger att hon har sett och upplevt både feer och en faun. Faunen (ett mytologiskt sagoväsen) introducerar henne för en parallell sagovärld, där Ofelia får veta att hon egentligen är en prinsessa och att hon måste utföra tre uppgifter inom tre dagar, då fullmånen inträffar nästa gång. Och, mina damer och herrar, då är det så och vi finner absolut ingen anledning att tvivla på att det är så det förhåller sig. Guillermo Del Toro skapar stark och påtaglig filmisk och fantastisk magi och det Guillermo Navarro gör med sitt (Oscar-belönade) foto är bara anmärkningsvärt och svärtat sagoskimrande, med sin sympatiske faun (Doug Jones) samt myriader av andra varelser: en jättelik padda, en stor trollslända, med flera. Blandningen av hotfullt krigisk vardag, med den kuslige och allt misstänksammare kapten Vidal aldrig särskilt långt borta och den allt ensammare Ofelia med sina krävande uppdrag som hon måste klara för att visa sin värdighet inför sina sagovänner, blir gradvis till en sådan stark och svårslagen upplevelse att man nästan inte klarar av att frigöra sig från den. Pans labyrint innebär en direkt märklig filmresa, till en del påminnande om Narnia-sviten men betydligt mera oblidkelig och tveklös än den. Laddad med oerhörda specialeffekter och ett speciellt skimmer, som jag bara mycket sällan har upplevt i en film tidigare. Lilla Ivana Baqueros insats som Ofelia/prinsessan är hjärtslitande bäst och egentligen blir jag så uppslitande lycklig av hela den här totala upplevelsen att jag enbart vill slita tag i närmaste biofåtölj och omfamna den, eller något jämförbart. Det kommer nog ofta att bli så i framtiden, när Filmstaden är det enda biopalats vi har kvar i Luleå, att flera filmer bara visas under en ytterst begränsad tid. Pans labyrint, som definitivt är en av årtiondets bättre filmer, är alltså en av de filmerna. Gör det till en ansträngning, en angelägenhet och en av akt av upptäckarglädje att se den ? i kväll eller senast i morgon kväll. Det är, helt enkelt, det bästa och uppriktigaste rådet i stan just nu.

Pans labyrint

Redan så här inledningsvis förtjänar detta att påpekas: ni har från och med att ni läser detta, vilket förhoppningsvis är på tisdagsmorgonen någon gång, exakt två (2) tillfällen kvar att se den här filmen, som heter Pans labyrint.