Kloka skribenter undviker självklart detta, ännu klokare bemästrar det. Anna-Karin Palms novellsamling Jaktlycka visar sig klara av både stämning, fysik och det oändliga spelet.
Både kropp och ande verkar fullständigt troliga i de noveller som alla beskriver detta fundamentalt mänskliga, förälskelse, passion, varaktig kärlek, barn. Det är mycket fridfullt att läsa en sådan författare, med ett språk som laddar personer och handling med ovisshetens frågor (risktagandet) och lika säkert detonerar dem, på ett egendomligt konstruktivt sätt. ”En kvinna kan inte riskera att sammanfalla med sin kropp”, nyckelmeningen i novellen Jungfrufrihet.
Kärleken förflyttar sina huvudpersoner. Den har den revolutionära kraften att livet inte längre kan levas på samma sätt som dess förinnan. Jag tror det är det gemensamma temat i Jaktlycka, en slags rörelse i hela fundamentet som – annars vore inte detta om kärleken – också verkar fullständigt ändamålsenlig och förnuftig.
Klokt alltså, vackert förstås, antingen det handlar om de mycket unga som ännu varken förstått frågorna eller svaren, de mycket gamla som fortfarande förvånas över svarens giltighet, eller de som helt enkelt avstår på grund av komplikationerna. Jodå, det är explicit kroppsligt också, kärleken är inte förmodern, utan ganska direkt utlevande och just de skildringarna orkar fånga både det hisnande och det ganska bökiga i själva akten, som onekligen har en del komik över sig.
Den klarast lysande av novellerna har just namnet Jaktlycka och närmar sig en koncentrerad roman i omfånget, den har också fler komplikationer och möjliga öppningar än många av de kortare berättelserna. Två mogna människor, han något äldre, stort allvar, stora avstånd, över känslorna, över geografin, över det sociala. Ändå stor kärlek. En katt promenerar genom handlingen och blir kvar, där får kravlösheten och kraven sitt, finalen kombinerar livs tillblivelse och livs utsläckande på ett mästerligt sätt.
Ja, vad är att tillägga? Kärleksnoveller, klassiska, mitt i vår egen andning.