Norrbottens-Kuriren samlade fyra personer som på olika sätt arbetar med kultur i Pajala för ett samtal om kulturen, gruvan och ett hållbart samhälle.
Vi sitter i några gamla soffor i Tornedalsteaterns foajé på andra våningen av huset, som teatern delar med polisen. I trapphallen hänger affischer från tidigare uppsättningar, och det ekar lite i det stora rummet som har högt i tak. Det är mitten av november, ännu finns det lite hopp för Northland, räddningsförsök pågår.
– Det är det allmänna tänket att vi ska ha en stor arbetsgivare, man tror inte att många bäckar små kan skapa en bärande å, säger Regina Veräjä, frilansande kulturarbetare.
– Även kulturen fick en ekonomisk skjuts av gruvan, trots att vi är långt från gruvnäringen, säger Anna Kostet, verksamhetsledare på Tornedalsteatern.
– Jag tror ändå inte på nedläggning, säger Anders Drugge, verksamhetsledare på kulturskolan i Pajala sedan 2003.
– Vilket samhälle vill vi ha? Ska vi bara prata om att överleva? Man kan inte alltid ställa olika verksamheter mot varandra. Vi måste våga prata om mjuka värden också, säger Susanne Rantatalo, medlem i världsmusikgruppen Jord.
Pajala hade sin storhetstid 1950 med 15 198 invånare. Sedan gick det utför. 2010 hade invånarantalet sjunkit till 6 282, enligt SCB. Med gruvsatsningen började människor flytta till Pajala.
Kommunen behöver människor och att Pajala är ett öppet och välkomnande samhälle beror till stor del på kulturen, enligt de fyra. Tornedalsteatern har till exempel varit en viktig faktor genom att fånga upp och ge plats åt alla som vill vara med.
– Vi har inte tagit emot så många flyktingar, men de som har kommit har vi lyckats knyta till oss. Det är kulturen och dess existens som skapar den tillåtande miljön. Kultur är inte bara fägring och färg, säger Anna Kostet.
De mjuka värdena är det svårt att sätta prislapp på. Vad är det värt att människor blir delaktiga samhället och får tillgång till flera sidor av sig själva? Att få möjlighet att utöva kultur gör människor mer harmoniska, säger Susanne Rantatalo.
– Man är inte bara ett yrke. Den som inte får tillgång till hela sig kan bli en farlig människa, det kan bli ett farligt samhälle om människor inte får vara med i ett sammanhang.
Att just Pajala har behållit en stark kulturtradition förklarar de med att de haft en eldsjäl som gav kontinuitet: Bengt Granberg, musiklärare som startade kommunala musikskolan på 70-talet, och fanns kvar i bygden i 40 år. Han kanaliserade kraften som fanns i kulturen sedan tidigare.
Så kom 80-talet och en boom för den tornedalska kulturen och språket, tack vara andra eldsjälar, som drev frågan om identitet och språkets betydelse.
Tornedalsteatern startade som en amatörteater 1986. Genom att man spelar på meänkieli fick teatern ett starkt genomslag.
Och i utflyttningsbygden Pajala blev kulturen blev också en orsak till att en del valde att stanna kvar.
– Efter gymnasiet hade jag liksom alla andra väskan packad, det var så självklart att alla flyttade härifrån. Men min svensklärare spelade i Tornedalsteatern, och jag fick en liten roll i Kuppari av Mikael Niemi. Vi höll på i två år med turnéer i Sverige, Norge och Finland, och jag hittade min plats här, berättar Regina Veräjä.
Med Northland steg framtidstron.
– Vi vande oss vid en annan levnadsstandard ganska fort, att ha jobbet nära, kunna bo hemma. Vi var vana att äta de små fiskarna och så fick vi istället stora laxar. Nu efter konkursen får vi vänja oss vid de små fiskarna igen. Det känns tyngre nu när vi smakat på det goda livet, säger Anna Kostet.
Gruvan är en viktig arbetsgivare, men det är också en konflikt att verksamheten inte leder till ett hållbart samhälle.
– Om vi ska ha gruvan kvar måste vi konsumera mer. Den ska försörja Kina med järn så att de kan skicka tillbaka bilar till oss. Det verkar som om vi är beredda att betala det som krävs med tung industri och uttaget från naturen, när det i själva verket handlar om att vi borde shoppa smartare. Men det är svårt att prata om de ekologiska effekterna av gruvan utan att uppfattas som motvallskäring, säger Regina Veräjä.
– Världen ropar efter järnmalm, bryts den inte här så bryts den någon annanstans och kanske med ännu större konsekvenser för miljön. Om vi har en fyndighet ska vi ta fram malmen, säger Anders Drugge.
– Oavsett om vi bryter eller ej är debatten polariserad, säger Regina Veräjä.
– Det är kontroversiellt att säga att gruvverksamheten är miljöfarlig, säger Susanne Rantatalo.
– Fast när miljögifter hotade älven reagerade folk, så visst kan vi ha ett öppet samtal också, säger Anna Kostet.
Så kom beskedet att revisionsbyrån Ernst & Young begärde Northland i konkurs. Ett vilande konkurshot medan rekonstruktionen pågick.
– Jag stod på en parkeringsplats i Umeå när jag hörde om detta. Och jag tänkte på alla som fått jobb, som flyttat hit, kanske lånat pengar, barnen har börjat i skolan, det kanske inte var deras önskedröm. Det var ett fruktansvärt besked, säger Regina Veräjä.
Risken nu är att orten avfolkas på nytt.
– Det är en utmaning att behålla de nya Pajalaborna även om en arbetsgivare försvinner. De som har flyttat hit väger förhoppningsvis in livskvaliteten och möjlighet att utvecklas som människor i helhetsbilden, säger Regina Veräjä.
Att Northland försvinner kommer inte att innebära slutet för Pajala, säger Anna Kostet.
– Vi ska hålla fanan uppe, vara öppna, aktiva, proaktiva som kulturinstitution. Pajala kommun är lite som humlan, som egentligen inte kan flyga, men flyger ändå. Vi klarar oss när krisen kommer.
Efter samtalet med de fyra kom beskedet att försöken att rädda Northland misslyckats.
”Jag upplever en mycket tryckt stämning i Pajala, ett samhälle som är lamslaget av chock och sorg och samtidigt ett sorts vakuum där ingen fattar hur någonting ska bli”, skriver Regina Veräjä i ett mejl. ”En god vän till mig tittade in, en nu arbetslös gruvarbetare som hade varit och skrivit in sig på arbetsförmedlingen. Han var edsen och uppgiven. Han konstaterade att pendlingshelvetet börjar igen, att man fick ha två års ”frisedel och ett normalt liv”. Det berörde mig djupt. Verkligheten kom ikapp".