Del 1. Reivio
Det brann här en gång. Eldstungor slickade rökdimman som förmörkade himlen, och i furans topp flammade kungsörnens bo som en fackla. Dånet från brasan genomskars av ungarnas skrän.
Det var sommaren 1966 och några karlar gick med hyggeständare, rygghängda fotogensprutor, och spred eld omkring sig. De brände för att föryngra, för att så i bråte; tallplantor skulle spira i askan. Men vinden kantrade och drog med sig svedjan in i det angränsande domänreservatet, den uråldriga och slumrande Reivoskogen, där lågorna hastigt klättrade upp i de lavskäggiga grangamlingarna. Det vart ett hav av eld.
Förödelsen stängdes in, mellan myrkanter, diken och uthuggna brandgator, men på en yta av ett par kvadratkilometer dog vartenda träd. Av den täta tjäderskogen återstod bara en siluett av svarta spiror, inget mer än en kolteckning.
Förtärande bränder är en naturlig del av den norrländska skogens föryngring, fast på brandfältet i Reivo är ingenting sig likt. Tallen fick inget fäste i humusmattan, och eftersom renar tuggade i sig den invandrande björkslyn orkade inte heller granen resa sig; granen är en skuggvarelse.
Branden orsakade en förvandling, en fullkomlig omgestaltning av en stor del av reservatet. Den kontrollerade hyggesbränningen svepte in och rev i urskogen upp ett hål som aldrig tycks växa igen. Sävligt påbörjade träden sin återerövring av den eldhärjade marken men det tog stopp. Någon föryngring blev det inte. Träden kommer inte tillbaka. Några få exemplar har vandrat in men mest för att se sig omkring som det verkar. Det är som att skogen aktar sig för platsen. Som att den har ett minne.
Det orörda och stillastående brandfältet är unikt och därmed värdefullt för dem som utforskar den brunna skogens ekologi. Entomologer knäböjer här. Tallkapuschongbaggar knastrar i veden.
Platsen är belägen ett par mil norr om Arvidsjaur, i Reivoreservatets västra hörn. Länsstyrelsens skylt ligger sönderbruten på marken, man läser den som inskriptionen på en liggande gravvård. "Genom sin storlek, nästan en kvadratmil, omfattar Reivo naturreservat många lappländska naturtyper. Mer än hälften av Reivo är gammal naturskog, mest med granar men även tallar, ofta månghundraåriga." Det står också att man kan få syn på björn här, men att chansen är liten. Detta visste jag redan: i varje rotvälta och järnoxiderad stenbumling längs vägen har jag sett en björnrumpa.
Från vägen leder en stig som delvis är spångad, försilvrade timmerstockar med dymlingarna kvar leder över myren där branden en gång gjorde halt. En bäck pratar längre upp, ivrigt och vimsigt, och blinningarna surrar sig nära, men annars är det helt tyst. Inga fåglar, inget trädsus. Man träder in i ett hål i skogen.
Det är som att blicka ut över en elefantkyrkogård. De nakna liken efter de branddödade granarna ligger kors och tvärs på Njållatjivelgs grytiga sluttning. Under årens lopp har träden gett upp, ett efter ett, och fallit över varandra och byggt märkliga bråten. Det ser ut som om någon utan kunskap har försökt sig på att timra hus. Sumpskogens långarmade troll kanske, som haft en primitiv uppfattning om hur en mänsklig byggnad ska se ut, men som inte alls fått till det, och gett upp, lämnat virket på backen, lufsat hem, ner i myrvattnet, bubblat sig ner i flarkgölens glömska. Kan inte bygga. Förstår inte.
Över berget Guorbåive på andra sidan löper upplysta stråk. De följer molnens rörelser så att barrskogspälsen skiftar färg; de ljusgröna partierna blir mörkgröna och tvärtom. Där är skogen frisk och frodig. Man undrar vad djuren som sitter i träden därborta tänker när de ser på ödemarken på bergsidan mittemot. Hur ser den trädlösa platsen ut i lokattens tvärställda pupiller? I skogsråets hundöga?
Här på brandfältet som ligger under stark sol är allt knastertorrt, det är som om eldens hetta bränt sig fast i marken. Stelt spretande griper grenarna efter något i luften. Det är stenvandlad dödskamp. Makabert tilltrasslade trädskulpturer. På en förkolnad stubbe växer grönt och glest hår; någon sällsam lav som tycker om brandljud.
Trädstammarna har samma silvergrå färg som stockarna på myren och är lika hårda. Knackhårda. Man kan både gå och hoppa på dem. På de längsgående sprickorna syns virkets vridning, det är skruvat som narvalens horn. Solvint.
Inte alla träd har stupat. Döda träd kan stå länge, de är inte som vi. De har sin egen tidsräkning. Till slut ger de ändå efter. Därmed kan det inte vara alldeles riskfritt att vistas här bland de gigantiska benknotorna. Vem vet vad som får en död gran att störta omkull, när den sista fibern går av med ett litet knäpp?