Omslaget till Sven Nybergs nya diktsamling På andra sidan påminner om Arnold Böcklin symbolromantiska målning Dödens ö. I fjärran ett ensamt ljus över ett mörkt vatten, en likaledes mörk ö, men ändå ett möjligt mål. Omöjligt att säga någonting bestämt om, ljuset är svagt, men det finns där. Alla prosadikter är sammanlänkade, slutraderna till en dikt blir begynnelseraderna till nästa. Tonläget är allvarligt och resonerande, tematiken är stark, konsekvent, "En påhittad strand och ett glömskans hav. Ändå dessa dunkla speglingar. Bättre än att stirra ut i evigheten. Bättre än det totala mörkret".För varje dikt närmar sig den stora frågan, det är som att läsaren sitter i den båt som för alla över till de dödas ö och ser stranden komma allt närmare. Eller ännu hellre, den branta klippväggen av ogenomtränglighet. Sammanfattningarna tränger sig samman, tillbakablickarna är nästan oändliga, samtidigt som de blir förströdda, en egendomlig likgiltighet växer fram inför öns svarta branter, minnesbilderna bleknar. Till sist uppenbaras även den fåfänglighet som var kroppens: "Tappa bort har sin tid. Du ska tappa bort allt, dina händer, hela din tankevärld, ditt liv. Jag bodde i dig och jag var bra. Men nu överger jag dig, jag kan inte göra mer för dig. Nu ska du kastas bort".Predikarens ord i Gamla testamentet, utdraget i modern förlängning, ingenting kvar att oroa sig för, allt är fåfänglighet, den ensam består. Sven Nybergs bok påminner om Bo Carpelans nyligen utgivna Nya dikter. En livslång koncentration, hög och kall luft över minnena, ingenting som stör betraktandet, klar sikt. Det är höststämning, ordklangen bär långt, det är dags för uppbrott och avslut. Sven Nyberg debuterade 1977 med diktsamlingen Sista sommaren i Bensbyn. Hans diktsamling Det blåser från norr från 1986 kom för mina ögon med en lugnt och brukbar vardagston. Det han skriver tycks alltid seriöst och genomarbetat.Den färd han gör i sin nya bok är i mycket en färd genom läsningens landskap. Stora och små klassiker är redan på plats borta på ön, infogade i en annan helhet, åtskilligt reducerade. Selma sitter i en grässlänt vid Lövens sjö och matar Akka och Göran Tunström med fårpölsa, Strindberg har blivit en kvinna och utanför Moas stuga sitter Bolle och Vägdamm. På andra sidan är en vackert sammanhållen diktsamling, utförlig utforskande och övertygad om ordens meningsfullhet, så länge det mänskliga samtalet pågår. Det mesta har redan varit, skolkamrater, kärlekar, höhässjorna på Långgärdet. I samlingens sista dikt bleknar orden själva bort, samlas till de döda språkens rike. Och i den stora tystnaden efter ordlarmet hörs en fågel, en ivrig talgoxe. Mycket lite återstår då, alla ordningar har lösts upp, samtidigt är frågorna formulerade och framlagda. Vi har stigit iland på den dunkla ön.
