I Spring Lola från 1998 är löpningen central. Titelns uppmanande ton är en tydlig innehållsdeklaration.
Springa, det är just vad Lola får göra när hennes gullige men inte knivskarpe kille Manni har glömt en påse knarkpengar på tunnelbanan. Tanken var att påsen skulle överlämnas till en lokal gangster klockan 12.00 men nu är den på vift och Manni uppriven och beväpnad i en telefonkiosk.
Över telefon övertalar Lola honom att inte råna ett snabbköp utan vänta på henne. Han ger henne tjugo minuter. Och Lola springer.
Skådespelerskan Franka Potente fick sitt stora genombrott i rollen som den pressade Lola. Sannolikt fick hon även god kondition på kuppen. I drygt 15 av filmens 81 minuter är hon på språng genom Berlins gator i jakt på en lösning.
Tre olika slut
Med sitt illröda hår, midjekorta linne och mintgröna, lätt utsvängda byxor ser Lola ut som en rejvande dataspelskaraktär. Hon får också två extra liv när den första omgången slutar med döden. Filmen byggs av tre alternativa scenarier och beroende på hur Lola tacklar en argsint hund i sin trappuppgång vinner eller förlorar hon några sekunder i sitt sprintande, vilket blir avgörande för händelseutvecklingen. Till synes slumpartade små förflyttningar ändrar flertalet människoöden.
Dinah Washingtons What a difference a day makes bryter av det i övrigt technopumpande ljudspåret och trummar in budskapet.
I Spring Lola är löpningen den kontrollerade motionens totala motsats. Den är inte heller en metafor för frihet eller lekfull eskapism. Den är resultatet av en urgammal mänsklig drivkraft för snabb förflyttning – ren och skär desperation.