På spaning efter teatertrender i tiden
nnn På Norrbottensteatern är året 1971. På Stadsteatern i Stockholm 1974. Det går knappt att kliva in på en teater just nu utan att kastas tillbaka till 1970-talet. Tove Alsterdal har sett flera av föreställningarna som behandlar proteströrelsernas decennium.
Kanske har avståndet först nu, när pensionen närmar sig, blivit tillräckligt långt för att på allvar kunna bearbeta historien. Dessutom har barnen vuxit upp och skriver sina egna pjäser.
På Stadsteatern i Stockholm vandrar jag mellan scenerna under loppet av en dryg vecka. Där har den gamla Grupp 8-kämpen (senare statssekreteraren) Gunilla Thorgren gjort dramatikerdebut med Garderoben, en pjäs om kvinnokämpen som blev framgångsrik genusforskare och nu bokstavligen ska städa ur garderoben. Först sitter jag skeptisk. Det är mycket av nostalgi (hade du på dig det där!) och var blev ni av ljuva drömmar och medelklasslivet som tog över. Det piggnar till när de vuxna barnen stormar in. Naturligtvis blev de åsidosatta som små, när papporna försvann och mamma skulle göra revolution och karriär på samma gång. De är förbannade och sårade och framför allt har de bekymmer med att få ihop sina egna liv. Inga nyheter precis, men nu när 70-talets barn har hunnit få egna uppstår ändå en spänning som jag inte riktigt har sett förr i bearbetningen av den där tiden. Det smärtar och blir plötsligt mer aktuellt, förankrat i nutiden och inte ett ältande av då.
Det pratas politik igen
Kanske har det också med tidsandan just nu att göra. Hösten 2006 pratas det politik i Sverige igen. Klassklyftorna finns på dagordningen. Jag har till och med hamnat i politiska diskussioner på barnkalasen den här hösten, när hände det sist? 1975?
På Soppteaterscenen spelar Marie Bergman och Peter Mosskin kabarén Drömmen som brann, utifrån sina minnen av 70-talet. Det är en hyllning till de stora drömmarnas tid, där man verkligen får känna och begripa ruset den där våren 1975 när Saigon har fallit; folken har segrat över världens största supermakt och allt, absolut allt är möjligt. Och så baksmällan. Det bränner återigen till när övergivna barn kommer på tal, i berättelsen om en vän till Peter Mosskin som gick in i Hare Krishna och bröt kontakten med alla, inklusive barnet. Och det skär rakt in i hjärtat av den sjukskrivna samtiden när Marie Bergman tolkar Björn Afzelius sång om den ensamstående mamman: "Jag är inte sjuk, inte sjuk. Jag är bara trött, så oändligt trött"
Dystert svar
På stora scenen spelas samtidigt jättesuccén Jösses flickor - återkomsten. Den unga dramatikern Malin Axelsson har bearbetat pjäsen från 1974 och skrivit till en ny sista akt - hur gick det se?n?
Svaret är rätt dystert. De kvinnliga pionjärernas barn och barnbarn är sjukskrivna, ensamma och skär sig själva. Men de ingår också i en evig protest som föds på nytt och på nytt, även om gruppen Jösses Flickor på 90-talet har blivit Jösses Fittor.
För mig är det förvånande nog en sorglig föreställning. Framför allt etsar sig bilden av Harriet fast, huvudperson i den ursprungliga 32 år gamla pjäsen. Hur hon slåss för att få jobba, för sitt eget liv, och hur allt rasar omkring henne; männen smiter, barnen tyr sig till hembiträdet och så cheferna på redaktionen som dissar henne för minsta motgång så att karriären också går åt helvete. Till slut sitter Harriet övergiven på vårdhem och är dement, och då hjälper inte riktigt den rasande kraften bland nutidens tjejgestalter som skriker ut sin frustration över att kallas horor och pressas in i Barbiefodral.
För man vill så gärna sjunga den där versen i Jösses Flickor-sången från 70-talet: "En dag ska barnen säga: ?tack mödrar det gjorde ni bra?.
Ja. En dag ska barnen säga: ?denna mänskliga värld vill vi ha?."
Känns som en tvångströja
Känslan efteråt är att gestaltningarna på scenen faktiskt gör verkligheten orättvisa. Det är som att dramaturgin i berättelser om 70-talet kräver:
1) att det gick åt pipan med drömmarna
2) att alla som då protesterade gav upp
3) att barnen mådde dåligt och
4) att ingenting egentligen blev bättre.
Dramaturgin känns emellanåt som en tvångströja dragen över en verklighet som kämpar med att komma loss och bevisa att mycket som kom ut av det där decenniet faktiskt blev helt okej.
Jag slinker över till Dramaten också. På en scen spelas Lars Noréns Endagsvarelser där medelklassen ser tillbaka på 1968 och upprorens tid. På en annan härjar Valerie Solanas som en kvinnorörelsens svarta skugga och männens mardröm, hon som skrev SCUM-manifestet, Society for cutting up men, och skred till handling genom att skjuta Andy Warhol.
Lyckas fortfarande provocera
Solanas var prostituerad större delen av sitt liv, "jag säljer en kroppsdel, men jag har aldrig sålt min själ", hon attackerade männen som "ofullgångna kvinnor" och anklagade feministerna för att nöja sig med att bli avelskossor på egna villkor. Genom decennierna lyckas hon fortfarande provocera med nattsvart skärpa, fenomenalt spelad av Ingela Olsson i Sara Stridsbergs pjäs, och fullkomligt aktuell i sin gränslöshet.
När 70-talets teater uppdateras går det heller inte att bortse från den svarta städerskan, dagens främsta klasssymbol. Hon traskar omkring i Jösses Flickor och har även en roll i Margareta Garpes pjäs Älskar dig också, som just haft premiär på Stadsteatern i Stockholm. Hon är illegal immigrant och kräver sin plats på scenen, som en nödvändig markering: det viktigaste är kanske inte medelklassens våndor över varför det blev som det blev. Frågan är vad som händer nu.
Så jobbar vi med nyheter