På spaning bland identiteter
LIKA SOM BÄR. Konstnären Monica Melin målar sina läppar i den hall hon bygger upp på Galleri Syster, något hon också gör tillsammans med en vän på en av de filmer hon visar. "Som kvinna målar jag mig för att förställa mig, medan en manlig transvestit sminkar sig för att bli den han känner sig som innerst inne. Det är en intressant skillnad", säger Monica Melin som utforskar tankegångarna i verket Just like him som ingår i installationen Fjäril hjärta kotte.
Foto: Andreas Wälitalo
- Jag utbildade mig relativt sent i livet. Gick Nyckelviksskolan och Idun Lovén. Under mitt tredje år på Konstfacks konstlinje började jag ifrågasätta mitt yrkesval, funderade över meningen, undrade till vilken nytta. Det var naturligtvis en lång process, men när jag kom på att jag kan göra precis vad jag vill med min konst lossnade det. Där började hon också arbeta med det verk som hittills är hennes mest kända - Minnets återkomst. Verket har visats både i Sverige och utomlands, separat men också som en del i den stora utställningen Konstfeminism. Upprinnelsen var skriverierna om den så kallade hiv-mannen i slutet av 1990-talet. Monica Melin funderade mycket kring offrens skuldkänslor och varför ingen hade anmält. Tankarna formades till projektet Operation Skuldsanering, där Monica Melin började arbeta med sina minnen kring en våldtäkt som hon själv hade utsatts för 17 år tidigare. Mörkertal
- När jag började prata om det här fick jag oväntat många historier tillbaka. Kvinnor i min närhet, som jag kände mer eller mindre nära, men även män - många fler än jag någonsin kunde tro - hade personliga erfarenheter av sexuella övergrepp, säger Monica Melin som bland åtskilliga objekt också lät tillverka en liten knapp att fästa på jackan med texten "Mörkertal". Arbetet med Operation Skuldsanering ledde till slut fram till Minnets återkomst, en installation med konstnären själv ofta närvarande och ett laboratorium kring en traumatisk upplevelse där hon själv har all makt. Centralt i "minnesverkstaden", som hela tiden utvecklas med nya tankar och nya föremål, pågår skapandet av dockor föreställande våldsmännen. Huvudena är skulpterade ur minnet, liksom också tygkropparna. Kring arbetsbordet ligger material och verktyg. På väggarna sitter minneslappar - beskrivningar om hur man bäst syr en bröstvårta, men också kommentarer och påminnelser. Vid det här laget har våldtäktsmännen, som stoppas om i docksängar, hunnit få en ganska omfattande garderob förutom de ursprungliga pyjamaserna och här och där i minnesateljén ligger tygprover på det som kanske kommer att bli kostymer, skjortor och slipsar. - Jag jobbar hela tiden med att förfina dockorna, förmänskliga förövarna. Det är ju naturligtvis ett sätt att göra minnet hanterligt och jag har utgått från frågeställningen om det är så att man kan återta makten över sitt liv genom fiktionen. Det här är inte terapi, men samtidigt har arbetet med verket påverkat mig. Även om jag redan hade försonats med det här minnet innan jag satte igång så märker jag att skapandet haft en stärkande effekt, vilket är en del av svaret på min inledande fråga. Eftersom jag själv arbetar mitt i min verkstad blir den också plattform för ett samtal, säger Monica Melin. Monica Melin arbetar ofta med textila material, syr, broderar. Men också med foto och film - i den aktuella utställningen Fjäril hjärta kotte på Galleri Syster finns många tekniker representerade. Konst i vardagen
- Det textila hör ju så intimt samman med vår vardag och jag tycker om att göra konst som kan plockas ut och in i den där vardagen. Jag jobbar väldigt associativt och många av verken är kanske ganska folkliga. Installationen på Galleri Syster kretsar kring ett tema som verkar vara genomgående i Monica Melins konstnärsskap - ett mycket öppet och undersökande förhållande till frågan om individen i samhället. Och självklart tänker man sig att en konstnär som så ofta ägnat sig åt kvinnliga erfarenheter definierar sin konst som feministisk. Omöjligt att ringa in
- Jag får ofta den frågan, men jag tycker att den är mycket svår att besvara. När exempelvis Minnets återkomst ingick i Konstfeminism blev verket stämplat som feministiskt. Men i övrigt tycker jag inte att det är så självklart. Feminism har blivit ett så brett begrepp, alla tolkar det så olika så det nästan blir omöjligt att ringa in. Jag har sällan någon given ingång när jag börjar ett arbete och vill inte peka enbart åt ett håll. Eftersom jag utgår från mig själv och mina erfarenheter i min konst handlar det väl på ett sätt om feminism, men eftersom jag ägnar mig åt individen, det personliga, så berör jag ju också allmängiltiga frågor som gäller båda könen. Därav titeln på den här utställningen - Fjäril hjärta kotte. Alla är vi väl själar som söker, jag tycker att det känns skönt att slippa fastna i ett kön hela tiden.
Så jobbar vi med nyheter