På sitt eget sätt

nöje-gym class1 och 2.  Bildtext 2: Gym Class Heroes tilltalar allt från stenhårda hiphopare till deras mammor, berättar frontmannen Travis McCoy.  Foto: Jessica Gow/Scanpix

nöje-gym class1 och 2. Bildtext 2: Gym Class Heroes tilltalar allt från stenhårda hiphopare till deras mammor, berättar frontmannen Travis McCoy. Foto: Jessica Gow/Scanpix

Foto:

Kultur och Nöje2007-05-21 01:15
et tog tio års harvande.

Sedan blev en Supertramplåt biljetten till topplistorna.

Rockande hiphoparna Gym Class Heroes njuter av livet som stjärnor.

Framgångsbiljetten Cupid?s chokehold bygger på Supertramplåten Breakfast in America och har legat bra till på de amerikanska listorna under våren. Efter åratal av spelande på födelsedagsfester och klubbar, samt fyra egenproducerade album, är amerikanska Gym Class Heroes aktuella med sitt första album på ett stort bolag. As cruel as school children släpptes den 2 maj.

- Det känns bra, vi har definitivt förtjänat framgången. Många blir kända över en natt och ibland kan de inte hantera det. Eftersom det tog så lång tid för oss att slå igenom, tar inget för givet, säger Travis McCoy, frontman i New York-bandet Gym Class Heroes.

Travis McCoy startade bandet under högstadietiden 1997 och berättar att skoltiden har varit en stor inspirationskälla till texterna. Men framför allt har hans liv som vuxen påverkat innehållet.

- Våra tidigare skivor hade en mörkare underton eftersom texterna skrevs under en dålig period i mitt liv. Det hjälpte nog till att göra den här skivan lättare om hjärtat, mer positiv.

Inte traditionell hiphop
Gym Class Heroes blandar hiphop med rock, vilket har fått en tidning att mynta uttrycket "raprock för emogenerationen" om bandet. Men gruppen bryter hiphopmönstret på flera sätt. De spelar på traditionella instrument och tar avstånd från "bling, bilar, brudar"-temat som ofta präglar kommersiella hiphoptexter.

- Vi pratar hellre om uppfuckade förhållanden och roliga grejer. Det är mycket humor och även mycket allvar i vårt material. Det är svårt för folk som matas med den andra typen av hiphop under en lång tid, att ändra inställning och testa något annat, säger Travis McCoy.

Tidigare var hiphop- och r?n?b-radiostationerna inte så intresserade av att spela deras musik. Men det börjar ändra på sig nu. Kanske mycket på grund av att deras fans består av lika delar "gangsters, 14-åriga tjejer, indierock- och emokids och hemmafruar", tror Travis McCoy och tillägger nöjt leende:

- Det är kul för på punkturnén Warped kom det vid några tillfällen fram ett par mammor som sa, "vi tog med våra barn hit för att se det och det, men vi kom hit för att se er".

Medlemmar: Travis McCoy (sång, rap), Disashi Lumumba-Kasongo (gitarr), Eric Roberts (bas), Tyler Pursel (keyboard) och Matt McGinley (trummor). Marc de Jesus vevar flaggor i bakgrunden.

Bakgrund: Bildades 1997 när medlemmarna fortfarande gick i högstadiet. Började spela på födelsedagsfester, klubbar och festivaler innan de fick ett större gig på Warped Tour 2003 och 2004. Släppte fyra egenproducerade album mellan 1999 och 2004. Har även medverkat på en låt till filmen Snakes on a plane tillsammans med The Sounds Maja Ivarsson.

Diskografi: Hed Candy (1999), Greasy kids stuff (2000), For the kids (2001) och Papercut chronicles (2004).

Aktuella: Med nya albumet As cruel as school children, som släpptes i Sverige den 2 maj. Turnerar i USA, England, Tyskland, Nya Zealand, Australien och Japan i sommar.

Travis McCoy om tillståndet i dagens hiphop: "På 80-talet var det okej att prata om din stora guldkedja, men det var inte det enda man snackade om. Mest av allt pratade man om det verkliga livet. Jag tror att det är på väg tillbaka till det nu. Till och med de som pratar om den andra skiten börjar tröttna på det".

Trummisen Matt McGinley om tillvaron som turnerande band: "Jag trodde aldrig att jag skulle få se så många länder på typ tio dagar. Baksidan är att man inte hinner få någon riktig upplevelse av ställena man kommer till. Man man samlar på platser i minnet som man vill komma tillbaka till på egen hand".

... om att stå på scenen: "För mig är den timme man står på scenen utan konkurrens den bästa timmen på hela dagen. Då är jag som gladast. I high school medverkade jag i musikaler varje år. Jag spelade varje kväll i en månad och när det var klart kändes det väldigt konstigt. Det är samma sak på turné".

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!