På rätt plats i historien
I sin doktorsavhandling för fem år sedan studerade Lars Elenius modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen, ett nationellt minoritetsområde som hittills sällan stått i centrum för forskarnas mödor.
Som docent i historia vid Luleå tekniska universitet presenterar han nu en ny bok - Nationalstat och minoritetspolitik (Studentlitteratur) - där han tar ytterligare några steg och beskriver, inte bara den svenska, utan också den nordiska minoritetspolitiken från 1200-talet och fram till våra dagar. Denna gång tar han också med samerna och samtliga finskspråkiga minoriteter i Sverige - tornedalingar, sverigefinnar, skogsfinnar och kväner - och skapar därmed en intressant och mycket samtida introduktion till minoriteternas historia i vårt land.
- Det har saknats en bok av det här slaget som vidgar fokus och gör jämförelser utanför nationsgränserna. Som forskare sitter jag på kunskaper som jag vill ta till vara och genom att göra jämförelser utanför Sverige kan man fånga den dynamik som alltid finns kring minoritetsfrågor, säger Lars Elenius.
Ökad globalisering
Kanske kan man säga att Lars Elenius själv befinner sig på rätt plats i historien - inte minst geografiskt och tidsmässigt. Den slutfas av upplysningstiden som vissa forskare anser att vi lever i, yttrar sig bland annat i en ökad globalisering som i sin tur leder till att nationalstaten tappar sin centrala ställning och ger plats för subkulturer av skilda slag. De stora ideologierna, våra stora berättelser, har inte längre samma bärkraft, något som bland annat kommer till uttryck i en politik som ägnas sakfrågor i första hand. Därmed måste vi tänka oss samhället på ett annat sätt än enbart som en nationalstat, en omstrukturering som har oöverskådliga konsekvenser och skapar nytt engagemang.
Internationellt sett har efterkrigstiden präglats av en utveckling mot avkolonisering, där en viktig del av processen har varit att erkänna olika etniska gruppers egenvärlden. 1948 skrevs en särskild kulturvärnsbestämmelse in i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och under den efterföljande 50-årsperioden har den monokulturella synen på nationalstaten ersatts av en multikulturell. Inom Europa har den ökade globaliseringen och EU:s utvidgade politiska inflytande ytterligare stärkt möjligheterna för etniska minoriteter att bevara och utveckla sina språk och kulturer.
Omvälvande tidsepok
Och tvärt emot tidigare teorier om att moderniseringen obönhörligen skulle leda till assimilering och integrering av minoritetskulturerna i en nationalstat har utvecklingen gått mot stärkandet av såväl språk som kultur, inte minst bland de så kallade territoriellt baserade minoriteterna, det vill säga de som har geografisk anknytning till en nationalstat.
Ett uttryck för övergången till den postnationella perioden i Sverige är erkännandet av fem nationella minoriteter och deras språk, vilket ger samer, sverigefinnar och tornedalingar rätt att använda sina språk i kontakt med myndigheter i ett antal kommuner i Tornedalen och det samiska området i Norrbottens län.
- Vi befinner oss i en omvälvande tidsepok, där mycket ställs på huvudet. Som forskare vid Luleå tekniska universitet har jag ju dessutom geografisk närhet till många av våra minoriteter, säger Lars Elenius, som arbetar aktivt för att bygga upp ett kunskapscentrum för nationella minoriteter på sitt universitet.
- Jag tycker att vi har ett ansvar att fördjupa och vidga kunskaperna kring minoritetsfrågor, men också för att utbilda och få ut information.
Medan arbetet för centrumbildningen pågår fortsätter Lars Elenius fördjupningen inom sitt område. I mycket hård konkurrens från forskare från hela landet har han fått ett treårigt anslag från Vetenskapsrådet för att studera kvänerna - en finskspråkig etnisk grupp på Nordkalotten som gör anspråk på att bli betraktade som urbefolkning och därmed också hävdar sin rätt till land och vatten. En kontroversiell fråga som bland annat handlar om stora värden i form av naturresurser.
- Jag kommer att studera hur gruppen agerar och organiserar sig för att skapa legitimitet för sina krav, men också undersöka hur staten agerat i förhållande till den utveckling som skett och sker, säger Lars Elenius.
Givande utbyte
Förra veckan var han i Petrosavodsk som en av 90 i ett nätverk bestående av forskare och doktorander från de nordliga delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland som under tre års tid träffats och delat med sig av sina pågående forskningsprojekt.
- Utbytet har varit mycket givande på många sätt, inte minst för att Barentsområdet är ett otroligt intressant område för jämförande studier. För första gången i historien kan vi personligen gå över gränsen till det som en gång kallades järnridån och göra jämförelser mellan det postmoderna och det postkommunistiska samhället.
Inte minst viktiga är de personliga kontakter som etableras forskare emellan och i framtiden planeras stora samarbeten.
- Det blir en riktig utmaning. Vi ska skriva Barentsområdets historia utifrån ett jämförande perspektiv. Dessutom en encyklopedi om Barentsområdet.
Så jobbar vi med nyheter