Kortfattad besvärjelse av taxichaufför
Bär vi kanske världen inom oss, är det där den finns?" frågar sig berättaren i Kortfattad besvärjelse av taxichaufför, och vad gäller denne berättare råder det knappast någon tvekan. Världar föds och dör för hans inre blick, bilder tar fäste, krumbuktar sig, glider undan. Än är han i London, än i Kalifornien, än i en ödslig Stockholmsförort eller i den virtuella värld vars port återfinns i den platt-tv han har monterat på väggen hemma och som han kliver in i titt som tätt.
Ulf Erikssons roman är författad på en pilsnabb prosa som blir ett med vad den beskriver. Så många är infallen, utvikningarna och de inspirerade utläggningarna att det egentligen inte är lönt att i strikt mening återge "vad boken handlar om", den frågans betydelse klingar av när det rör något som i stor utsträckning hämtar näring just ur det som inte är fixerat.
Det talas också svävande hos berättaren om att han är "drömd" av någon, och att "författarna drömmer varandra". Den som på detta sätt drömmer, på ett skapande sätt, är här Edgar Topos. En närmast mytologisk gestalt, vars noveller berättaren och hans flickvän Pascale ständigt analyserar och försöker hitta nycklar till. Det enda som återfinns av honom utöver böckerna är "en handfull anspelningar, allusioner och liksom viskande omnämnanden". Topos tillhör det esoteriskas sfär, den man verkligen måste söka för att finna.
Detta sökande intresse (denna sökande besatthet) återfinns måhända också i romankaraktärernas respektive jakt efter det som mystiskt gått förlorat i deras egna liv. Pascale söker en försvunnen far och hittar (kanske) igen honom i en burdus och ovårdad taxichaufför i London. En annan taxichaufför, i Stockholm, söker sin dotter, hon som "förvandlades så att hon försvann". Berättaren finns där för de båda, en mild och eftertänksam medhjälpare men på samma gång utrustad med krafter som inte tillkommer en vanlig dödlig.
I en rad sprakande tablåer - sömmarna mellan dem är sällan helt tydliga - låter författaren sina karaktärer veckla in sig i dunkla och häpnadsväckande motivvärldar, som ibland bär spår och färg av dem som exempelvis Cortazár och Borges givit upphov till.
Men Erikssons roman är i första hand hemmasnickrad, i ordets bästa mening; den gör ett eget rum, till synes obegränsat i var riktning, som ville den sätta frågetecken för rumsligheten som sådan. Här är förstås tal om en förhöjd verklighet, livet som dröm. Och kanske blir då till sist också författaren överflödig. Det kan finnas skäl att påstå att Ulf Erikssons nya roman drömmer sig själv.