På Lindegrens isgata
I år är det 100 år sedan poeten Erik Lindegren föddes.
Foto:
(Ur Sviter 1947), är ett utmärkt exempel på hur Lindegren låter en dikt växa fram ur ett obestämt "någonstans". Någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat: / någonstans inom oss är vi alltid här och nu. Likväl berättas här om en naturskönt belägen plats som inbjuder till blickar mot "dyningarnas dyning", "brytande havsvågor"och stjärnor i fritt fall. Nomadisk karaktär
Uppvuxen i Luleå, Kiruna och Östersund åren 1910-1931 (med avbrott för tre år i Malmö) törs man trots allt tala om norrländskt prägling hos Lindegren, kanske till och med i högre utsträckning än hos Eyvind Johnson. Klart är att Lindegren aldrig kände sig hemmahörandes, men vilken Norrlandsförfattare har gjort det? I den unge Eyvinds fall var det fattigdomen som verkade hämmande exkluderande, för Erik var det tvärtom familjens ekonomiska välstånd som skar sig mot omgivningen. De klassiska norrländska författarna är oftast av nomadisk karaktär, de släpar med sig sina uppväxtsmiljöer i skal på ryggen - stängda för insyn men alltid tyngande. De kånkar på dem eftersom de vet med sig att de inte vore mycket själsdjup kvar utan dem, precis som sniglar utan skal bara är något slemmigare maskar. Ibland brusar något lite vemodigt upp ur snäckorna. Som i Lindegrens minnesdikt Mood Indigo: Min ensamhet sover i vindarnas nakna rep / Blott tröttheten vakar förvildad av lågor / Blott huvud som faller mot moders ödsliga knä. Under 1940-talet var litterära komplikationer, ensamhet och utanförskap högsta mode. Att ha ett hem var identiskt med att ha en mor. Då modern inte finns längre, förlorar också de orden sin betydelse. På gamla skolplanscher kunde man ibland läsa: Du är min vän / har du ett hem / ja mitt hem är här / nära invid. Bläcket rann från den tidigt moderslöse Lindegren när han skulle beskriva hur sval ödslighet ersatt värmen invid. Han kunde äver huvud taget ge uttryck för den tidstypiska ångesten på ett högst säreget och sorgesamt vis. Kanske eftersom poeten hade möjlighet att laborera med minnesbilder från ett annat slags förgånget och isolerat landskap? Stationsgatan i Luleå
Författaren Folke Isaksson brukar ta sig friheten att för egen förtjänst lokalisera modernistisk lyrik. Han proklamerar helt bekäftigt att den och den dikten hädanefter ska bestämmas till den och den platsen. På så vis besjälas bådadera, såväl text som rum får betydelse. Skulle man på liknande vis försöka sig på att platsbestämma Mood Indigo, som liknar en tillbakablick till Lindegrens tidigaste barndomsår, skulle man kunna bege sig till Stationsgatan i Luleå, ungefär där ett fönster mot Södra hamn öppnar sig. Familjen Lindegren bodde fram till 1916 vid det som nu kallas "Bensintorget". Husen är ersatta av andra, men samma kymiga vindar blåser och dyningarna dansar fortfarande i takt där ute på vattnet. Till detta somnade den unge Erik Lindegren in, med huvudet sin mammas knä.
Så jobbar vi med nyheter