På lerans levande villkor

Livet består visserligen av många val, men att påstå att vi väljer våra liv är kanske att dra resonemanget lite för långt. För hur medvetna är dessa val egentligen och hur ska vi förhålla oss till det där med slumpen, eller det som några kallar ödet? I myten om konstnären frodas uppfattningen om en slags medfödd begåvning, en strävan, kanske en längtan som kräver att få komma till uttryck. Kreativitet, kallar vi det, den där kraften som vissa tycks ha och andra sakna, utan att egentligen ta till oss resonemanget på allvar, fundera över dess konsekvenser. AnnaSofia Mååg har haft anledning att göra det många gånger under sitt liv. Visserligen fastnade hon bokstavligen i leran hemma på farfars och farmors gård i Dalarna redan som litet barn, fascinerad av geggan kring fötterna. Dessutom var hon den som kunde teckna och rita men det skulle ta år innan tankarna om att satsa på ett konstnärsskap slog rot.  ? Ibland funderar jag på om det var så att jag gjorde mitt yrkesval i avsaknad av annat. Egentligen ville jag bli djurskötare, men hur skulle jag bli det, säger AnnaSofia Mååg. Flyttade till Gällivare Det blev några sökande år på folkhögskola som så småningom ledde fram till Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg, där hon studerade keramik i fem år. Dagen efter examen 2001 gick flyttlasset till Gällivare. Där ville de bo, hon och hennes sambo, med närhet till hans släkt, till vintern och naturupplevelser. Ett tvåårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden och ett prestigefyllt stipendium till unga konsthantverkare gjorde sitt till för att göra starten bra och i Gällivare blev hon snabbt en del av konstnärskollektivet i Tuoddarvillan, där hon kunde flytta in i en ateljé med plats för en keramiker ? med allt vad det innebär.  ? För att få en bild av de olika momenten i en keramikers arbete kan man jämföra med om en målare skulle väva duken hon målar på själv och sedan blanda till alla sina färger med alla dess beståndsdelar, säger AnnaSofia Mååg. Som material är leran uråldrig, liksom tekniken. AnnaSofia Mååg gör allt från grunden, blandar sin egen lera, knådar och bankar, drejar, formar och bränner. På välordnade hyllor runt om i rummet trängs burkar med namn på olika stensorter med bariumsulfat, zinkoxid, gul ockra och träaska ? variationerna tycks oändliga. I överskådliga lådor ligger färg- och krympprover i rader ? det gäller att inte chansa under långa och tålamodsprövande arbetsprocesser med ett ständigt levande och nyckfullt material. Hur medvetna valen än är finns det alltid en öppning mot slumpen, mot det oväntade som kan innebära både positiva överraskningar och misslyckanden. Nya uttryck På gott och ont är traditionen alltid närvarande. Keramik betraktas först och främst som material för bruksföremål, men utvecklingen har länge gått mot ett tänjande av gränserna mot andra konstområden och AnnaSofia Mååg representerar en generation som för den keramiska konsten vidare till nya uttryck. Hon vilar trygg i traditionen, skapar gärna också en hel del bruksföremål och betraktar det som en skulptural utmaning att göra en kanna.  ? Den ska ju fungera också! Men det är hennes konst som gjort henne uppmärksammad ? tidlösa frostiga fatformer med tunna väggar, med kratrar som bär minnen av sjudande materia, av arktisk natur och människans litenhet på ändlösa vidder. Hennes verk bär namn som Isöga, Krater, Snöskareblomma. Men också mer prosaiska som Pimpelhål. Arbetet med leran har gjort att hon inte längre kan baka bullar. Hon knådar helt enkelt sönder degen, tar knäcken på jäsförmågan, ett resultat av timmar av bankande och knådande i ateljén. De sköra väggarna i hennes konst bjuder ofta motstånd, materialet lever sitt eget liv, mycket får kasseras trots noggrannhet och ändlösa förberedelser. Det tillhör villkoren för en keramiker och just nu har det trilskats lite för mycket. På onsdag öppnar AnnaSofia Mååg en utställning på Galleri Aurora i Luleå och snart ska hon ställa ut i Europa och USA tillsammans med en rad andra välkända namn inom den keramiska konsten i Sverige, så det gäller att jobba på och ha is i magen. Svårt överleva Hennes keramik kan ses både på Nationalmuseum och på Röhsska Museet i Göteborg och i Luleås vackra gymnasiebibliotek pryder hon en jättelik vägg med verket Expansion, till vilket hon knådat, bränt och färgsatt varenda kakelplatta. Ändå är det svårt att överleva på keramiken.  ? Jag tror inte att det har så mycket att göra med att jag valt att bo i Malmberget, mina kollegor i storstäderna har det inte bättre. När det gäller överlevnaden har hon gjort ett medvetet val. Hon har ställt sig utanför de sociala skyddsnäten, bildat firma och jobbar extra på en bensinmack.  ? Jag vill att det jag gör ska vara sant, vara på riktigt. Många konstnärer väljer att stämpla, men jag kan inte göra det eftersom jag ju faktiskt i sanningens namn kan ta andra arbeten. Frågan om var hon hämtar sina idéer låter sig inte besvaras enkelt. Själv kallar hon sina former för ?sökande? och hon fascineras av det tredimensionella i tillvaron.  ? Jag gillar till exempel att bada, att röra mig i vatten. I min konst jobbar jag en hel del med just det tredimensionella och med former, linjer och volymer. Avsaknaden av idéer är inget problem för mig och jag tror att kreativitet på något sätt handlar om val. Om att välja, men också om att välja bort. Till det behövs det ett helt liv.