Hon kombinerar sina textila vävar med inslag av metall, antingen bokstavligt som en del av trådinslaget i varpen eller med invävda metallföremål i väven. Jag kan mycket väl föreställa mig den höga svårighetsgraden i det kompetenta hantverket men när jag går omkring i hallen frågar jag mig vad vill hon förmedla utöver det ytligt dekorativa? Det är välgjort, men jag upplever det hela instrumentellt, strängt och kyligt. Vävarna är arkitektoniska i sin monumentalitet och fungerar säkert bra i offentliga sammanhang, gjorda så att de skall passa mångas smak, men var är det personliga tilltalet? Det finns en relation i det att det man vinner i bredd och allmängiltighet förlorar man i innehåll och egenart. Jag blir kluven. Å ena sidan imponerar det tekniska och det envetna arbetet men å andra sidan upplever jag inga risktagningar, ingen egentlig originalitet. Mönster och texturer går mig förbi jag upplever dem som innehållslösa och opersonliga som textilier i hotellinteriörer, som tom retorik.
Frånvaron av ett personligt tilltal gottgörs dock när man kliver in i Dan Perrins utställning i Konsthall II. Hos honom firar verkligen det informella triumfer. Det första som möter en är en vägg med ett tjugotal rätt taffliga blyertsteckningar, porträtt av mer eller mindre kända och mer eller mindre verkliga kulturpersonligheter. Frank Sinatra, Goethe, Walt Whitman, Virginia Wolf delar väggen med seriefigurer, elefanter, rockartister och ufon. Man förstår när man ser hans målningar att många av dessa bilder utgör förlagor till en del av hans målningar vilka alla andas ett lätt naivistiskt men poetiskt anslag. Lord Greystoke eller rättare John Clayton III Greystoke det vill säga Tarzan fast i civil mundering tittar ut på oss från ett av porträtten. Jag är inte säker på att det porträttet hade platsat i entréhallen på The Greystoke Mansion där farfadern, den sjätte earlen av Greystoke, tog emot sin förlorade sonson i filmen Greystoke The Legend of Tarzan, Lord of the Apes. Det vore en alltför valhänt och platt återgivning av den från djungeln återvändande ättlingen. Det finns en förlåtande humor i Perrins bildvärld men det är inte givet att det räcker. Allt som oftast roar de blott för stunden, men emellanåt svävar bilderna iväg till surrealistiska höjder som exempelvis i målningarna Slingrande växtlighet och Orm.
Den stora behållningen hittar jag dock i konsthall III, i Roland Boréns utställning. Han arbetar ofta med geometriska former som utgångspunkt, vilka han gestaltar med tillämpning av parallellperspektiv eller militärperspektiv, det vill säga att alla inåtgående linjer i en bild löper parallellt till skillnad från exempelvis centralperspektivet, så som ögat ser det, där alla inåtgående linjer löper samman och möts i en flyktpunkt på horisonten. I centralperspektivet redovisas det synbarliga bilddjupet genom minskande storlek på föremålen i motivet, i relation till avståndet från bildytan. Parallellperspektiven har inte denna storleksförändring vilket ger en speciell karaktär åt målade tredimensionella konstruktioner på en plan yta. Det ser samtidigt rätt ut men ändå fel, lätt förvrängt, egendomligt och lite ålderdomligt. Innan renässansarkitekten och skulptören Leon Battista Alberti i sin avhandling Della Pittura (1436) för första gången beskriver synbar korrekt perspektivisk bildåtergivning tillämpade alla konstnärer parallellperspektiv. Borén arbetar både i bild som i skulptur med denna förvrängda djupverkan. Utställningens skulpturer ser ut som byggnader tagna ur Fritz Langs Metropolis eller ur moderna Batmanfilmer fotade ur hisnande synvinklar. Det är underfundigt, personligt och understundom storslaget.
I projektrummet visas en filmdokumentär av den polske konstnären Artur Zmijewski som låter blinda föreställa sig hur de själva ser ut eller hur exempelvis insekter ser ut och sen måla upp sin inre föreställning på stora spännpapp. Vad han vill förmedla med detta undandrar sig min bedömning. Om det är sant att språket är tankens horisont, vilket Ludvig Wittgenstein hävdade, hur beskriver man då någonting som man inte har en föreställning om i ett medium som man inte behärskar eller ens kan se. Filmen upplever jag som en form av exploatering. Vem är betjänt av den här typen av projekt?