På jakt efter osynlig historia

En viktig samling kvinnohistoria från ett län med en industrihistoria som bygger på storskalig exploatering av naturtillgångar i ett historiskt perspektiv där männen organiserat samhället och format kulturen utanför hemmet. Boken tillägnar hon sitt barnbarn Alva i Kiruna, hon som föddes efter en vådlig tiomilafärd till BB i Gällivare. - Jag vill ge henne historien, hon och alla andra flickor har rätt till den. Runt omkring oss finns synliga spår av männens historia, men vad hittar vi efter kvinnorna? I dag betraktar jag osynliggörandet av kvinnor som en följd av den politik som drivits och drivs, på samma sätt som Alvas stressiga ankomst till världen också är en följd av ett politiskt beslut, säger Helen Doktare. Första samlade beskrivning
Genom åren har det skrivits en del böcker om kvinnoliv i Norrbotten. Ann-Katrin Tideström redigerade bland annat kvinnors eget historieberättande i bokform på 1990-talet och Helen Doktare skrev själv boken I bergets skugga 1994, om kvinnors liv och arbete i Kiruna. Men för första gången finns en samlad beskrivning, som går fram till 1950-talets mitt. Projektet Oplogat, som finansierats av Länsstyrelsen med hjälp av EU-medel, Landstinget och Kommunförbundet, har haft som delmål att inspirera kvinnor att själva berätta sin historia i ord och bild. - Intresset var ojämnt, men många har satt igång arbetet. Vi fick in ett trettiotal texter, vilket kanske inte är så dåligt om man tänker på att genusforskaren Yvonne Hirdman fick in sammanlagt 300 när hon gick ut och sökte texter från hela landet. Förutom en historisk inledning innehåller boken Oplogat intervjuer hämtade ur Norrbottens arkiv, artiklar av journalister och forskare, blandat med intervjuer gjorda i dag. Anslaget är mycket personligt där Helen Doktare utgår ifrån sig själv och sina förmödrar, tre generationer. - Jag har inga svar, men desto fler frågor efter att ha arbetat med materialet så länge, säger Helen Doktare, som i sin bok går tillbaka ända till Hjalmar Lundbohms tid. Han, industrimannen, som skapade Kiruna efter samtida engelska idéer, där kvinnorna tilldelades rollen som smörjmedel i industrisamhället. Hon skulle ta hand om barnen, hushållsarbetet och de gamla, visserligen en viktig kugge i industrisamhällets maskineri, men arbetet förblev osett. Rädsla för att bli synlig?
- Att vi är osynliga i männens värld är en sak, men att vi är osynliga för oss själva måste handla om något annat. Kvinnor skriver och berättar, men det är när det ska visas upp något händer. Hindren staplas på varandra, det är som om tiden inte räcker till för drömmar och sanningen. Är det rädslan för att plötsligt bli synlig, att bli utelämnade till kritiska ögon som gör att vi så ofta håller igen? Hur ska vi då kunna förklara att vi funnits här, hur ska då de som kommer efter oss veta något om våra liv? Utifrån sina frågeställningar försöker Helen Doktare skönja ett mönster av tänkbara förklaringar. I sina undersökningar har hon tydligt sett hur den politiska, religiösa och mediala makten i Norrbotten nästan genomgående har lyft fram manliga erfarenheter och upplevelser som intressanta, medan kvinnliga erfarenheter har förbigåtts med tystnad. - När människor stängs ute från att vara delaktiga och kunna påverka i frågor som rör deras egna liv, leder det till utanförskap och en känsla av att inte tillhöra gemenskapen. Det finns ju anledning att fråga sig om Hjalmar Lundbohms syn på kvinnans roll påverkat det faktum att kvinnans försörjning aldrig varit någon het potatis i Norrbotten som alltid lidit brist på kvinnoindustrier. Männen i första rummet
Helen Doktare anser också att fokuseringen på männen, gruvan, den tunga industrin, jakten, fisket och idrotten bidragit till att kvinnor i många generationer lärt sig att sätta männen i första rummet. Själv kommer hon från Kiruna och skriver mycket poetiskt om gruvan, om malmen som hon säger luktar sten i ljummet regn och som inte skulle räcka i evighet, men också om oron - rädslan för ambulanssirener "det kunde vara morfar eller pappa". Ofta går hon tillbaka till sig själv och sin egen uppväxt för att förklara konsekvenser av det historiska arvet och politiken. Som när hon beskriver hur Börje Salming tränade på sin världskarriär på Matojärvi medan hon och hennes tjejkompisar gick Föreningsgatan fram och tillbaka i väntan på prinsen. -Det fanns ingen annan kvinnoroll att falla tillbaka på. Killarna var aktiva medan vi gick där och väntade på att någon skulle komma i en bil, veva ner rutan och fråga om vi höll på IFK eller AIF. I grund och botten var upplägget politiskt. Samlade minnen
Men ordlösheten som hon upptäckt inte minst hos sin egen mamma tvingar henne att berätta, liksom också hennes egen känsla av utanförskap i den givna kvinnorollen. Förutom boken har hon skapat utställningen Livsvärk - åtta tittskåp kring "folkhemmets organisation och utmattning" - som just nu kan ses på Jazz och Mat i Luleå. Där har hon samlat minnen från mormor och mamma och andra kvinnor. Där finns mammas "verktygslåda", ett nålbrev, hennes sorgflor och en burk med knappar, hopsydda i långa vackra rader. Men också en Barbie, snörd i plåster, med Iprenasken inom räckhåll. - Ytterst handlar det om medvetenhet, säger Helen Doktare. - Vi måste bli medvetna om vad vi blivit präglade av så att vi slipper ifrån vår eviga känsla av skuld. Det är en lång process och inget man lär sig på en helgkurs.