I South Carolina blir han stoppad av polis som, trots att han inte är misstänkt för något brott, tar honom med till sheriffen. En färgad man som städar där ger honom rådet att fly, annars kommer han snart att bli inburad. Han lyder rådet och kommer undan men tillbringar natten uppe i ett träd livrädd för att bli gripen eller lynchad.
Nästan femtio år senare konstaterar fadern bittert att han inte hade mycket för att vara snyggt klädd, ett råd han annars återkommer till. Trots alla upplevelser av rasism avråder han sonen från att skriva den bok som just kommit från tryck. ”Det finns ingen marknad för en sådan bok. Skriv en deckare. Familjens historia är något vi ska vara stolta över, inte fläka upp till allmänhetens beskådan.”
Diakité framhärdar ändå vilket finns anledning att vara tacksam för. ”En droppe midnatt” skildrar med många förtjänster både författarens egen och hans familjs historia. Längs vägen ges inblickar i rap, hiphop, blues, jazz och amerikansk historia med slaveri och medborgarrättsrörelse. Det sistnämnda är förstås särskilt intressant att läsa om idag då Trumps valseger kastar skuggor så långa att de sträcker sig även till vår del av världen.
Att Diakité har talang för gestaltning och talande bilder framgår kanske redan av det ovanstående. Visserligen är han debutant men han har skrivit en hel del låttexter med det politiska temat som röd tråd. Mustafa Can har bearbetat texten men språket och historien är Diakités.
Som ung och retad för sin hudfärg önskar Diakité att han vore vit, ett antal år senare efter att ha läst Malcolm X, vägrar han istället sitta vid samma matbord som sin vita mamma och syster. Vi får följa hans väg från skoltiden i Lund via musikaliskt uppvaknande och senare skivkontrakt till den resa som fadern inte vill att han ska göra.
Trots prostester beger sig Diakité till Harlem i New York och ner till sydstaterna där rasismen, som femtio år tidigare förde hans far till häktet, ännu är stark. Diakité känner att han måste resa för att få träffa släktingar, söka sitt ursprung och sin identitet. Skildringen, framför allt från södern och bomullsfälten som en gång befolkades av slavar, tillhör boken allra starkaste. Men när han tar med en burk bomull hem blir fadern arg: ”Skulle du ge en bit av Auschwitz till en familj som överlevt förintelsen?”
Diakité har kallat boken ”en familjebiografi” men den är på samma gång en personlig uppväxtskildring, en familjehistoria, en litterär reseberättelse och en historieskildring med fokus på rasistiska strukturer i USA, och i Sverige.
Trots många fördelar syns här och var att det här Diakités första bok. Dels språkligt, dels för att författarens associationer ges för stort utrymme. Berättarspår och kronologi spretar ibland iväg och gör läsningen något rörig. Diakité hade vunnit på att tydligare göra klart för sig vilken slags bok han egentligen ville skriva. Den tio år gamla kokainhistorien som ledde till skriverier i kvällspressen känns inte särskilt befogad i en berättelse som annars till stora delar handlar om rasism. Likväl får det här betraktas som kritikerns ofrånkomliga krafsande i marginalen. Framförallt finns många insikter och lärdomar att hämta i boken, inte minst i dagar som dessa då motsättningar mellan olika grupper åter gror.