På jakt efter Elvis själ

Cirka 30 låtar hämtade från olika faser av Elvis Presleys digra repertoar, samt en som han borde ha spelat in men tyvärr aldrig kom sig för med att fixa och diverse kommentarer om kolleger som byxspräckaren PJ Proby, Tom Jones och andra. Allt detta. Och så massor av genuin värme som bara ohämmat strömmade ut från scenen på Sagateatern i Boden i måndags kväll, mot den nära nog fullsatta salongen. Skådespelaren Göran Engman (som för alltid kommer att förknippas med sin roll som fiskaren Sören i TV-serien Skärgårdsdoktorn) sjöng, Kettil Medelius spelade (lite gitarr, mycket - och mycket skickligt! - klaviatur) och i Boden var det en direkt habil kör från Musikgymnasiets tredje årskurs som backade upp i främst ett antal gospelnummer. Och självaste Elvis Presley himself lär ha satt den obligatoriska dubbla ostburgaren i vrångstrupen av äkta överraskning; någonstans i en dimension långt, långt borta, när Göran Engman (inledningsvis mycket effektfullt med ryggen mot publiken), öppnade munnen och brast ut i sång. För jäklar vad han SJÖNG! Med både svärta, smärta, passion, vemod och obetvinglig inlevelse ! Han sa själv att han "var på jakt efter Elvis själ" och om han eventuellt ändå inte fann den, så kom dock Göran Engman svindlande nära. De emotionella djup som han lodade sig ner till i låtar som Without Love, American Trilogy, Let It Be Me och In the Ghetto var av den hittills knappast kartlagda sorten. Stundtals stretchade han sig också ner på knä och antog andra gymnastiska utmaningar, i exempelvis Suspicious Minds. Och i religiösa nummer som How Great Thou Art (Du store Gud) och You Gave Me A Mountain gick han genom alla tänkbara hinder, med hjälp av den finfina kören, och kom ut helt oanfrätt på den andra sidan. Och så verkar ju både Göran Engman och Kettil Medelius vara ett par ovanligt värdiga och sympatiska medmänniskor och artister också. Vilket också betyder en hel del för helhetsbilden av den show som bland annat även spelas i Gällivare, Arvidsjaur och Arjeplog den närmaste tiden. I alla fall och helt garanterat: här var det verkligen frågan om en av de allra stilfullaste och mest omutligt äkta Elvis-tolkare som jag någonsin har sett och hört. Och då har jag ju faktiskt ändå upplevt Eilert Pilarm också.