På flykt från barndomen

Upprinnelsen till Vladimir Nabokovs Lolita var en tidningsartikel om en apa i Jardin des Plantes i Paris som en vetenskapsman någon gång på 1940-talet manipulerat att utföra enkla kolteckningar. Utan att det hade något egentligt samband med berättelsen i den roman han skulle skriva triggade det igång något hos författaren. Den som så önskar kan förvisso göra kopplingar mellan dresserandet av apan och historien om den stegvisa förförelsen av den unga flickan Dolores Haze, eller Lolita som jaget i boken helst kallar henne. Lolita är något så paradoxalt, och varför inte stötande, som en sensuell roman om ett övergrepp. Inte heller den samtida läsaren, luttrad av tidens gränslöshet i konst och medier, går helt fri från att känna sig obekväm vid läsningen, just för att utgångspunkten är en perversitet som normaliserats och till och med smyckats en aning. Nabokov visste tillräckligt om romanen som konstform för att inte släta över detta förhållande med fördömanden eller brasklappar, mottagaren bedöms vara vuxen nog att anlägga en egen syn på saken. Det bidrar till verkets kvaliteter. I Sara Stridsbergs Darling River, en fri vidarediktning av romanen, stryks mycket av Nabokovs sensualism ut av tiden. Där den senare bara antyder hur Lolita faktiskt mognar och träder in i en annalkande kvinnlighet, visar Stridsberg upp hela förloppet. Hennes Lolita är inte bara en oskyldig "nymfett" (som jaget i Nabokovs roman väljer att kalla särskilt vackra flickebarn) utan en några år äldre ung kvinna som dras ned och görs föraktlig. Hon drabbas av motbjudande sjukdomar som får henne att stinka, och idkar smutsigt umgänge med mindre eleganta karlar. "Jag tycker inte om att vara ett barn, det passar mig dåligt", säger hon. Kanske är hon på flykt undan en barndom hon ändå inte fått vara med om. I två parallellspår berättas det dels om vetenskapsmannen i Jardin des Plantes som dresserade en apa till att bli konstnär, dels om Lolitas mor, som lever ett kringflackande och nådelöst liv på olika håll i världen. Hos Nabokov blir hon ihjälkörd av en bil, men här intar hon en dubbel position där hon samtidigt är död och begraven och fortsätter att existera. I ständiga hopp mellan tidsperspektiv och karaktärer skapar Stridsberg ett flätverk av röster och kroppar, som lånar drag och mönster från det ursprungliga Lolitastoffet men likväl bär sin egen prägel. Det är en stor satsning, och som komposition betraktat är det förstås imponerande, dessutom välskrivet in i minsta detalj. Men samma saker lämnar en också litet kall, trots materialets laddning. Här finns få gläntor och andningshål, men desto mer av en sorts andaktsfull duktighet som tyvärr tar över. Utförandet svarar bara bitvis mot den utmärkta idén. Men Lolita har åtminstone rubbats ur sin idealisering.