Det nästan allra mest skrämmande i denna filmiskt utförliga manual i hur en djävulsutdrivning (exorcism) går till, är att man har plockat fram gamle Rutger Hauer (känd från 1980-talsfilmer som Blade Runner och den alldeles ohyggligt effektiva Liftaren; minns ni fingret i strips-förpackningen?) och vädrat av honom, i rollen som en fantastiskt luguber begravningsentreprenör och far till den blivande exorcisten.
Jag har inte sett Hauer på evigheter och inte tänkt på honom på ännu flera sådana. Men har alltså nu kunnat konstatera att han fortfarande är still alive & well, med ett någorlunda sinistert utseende fortfarande intakt (om än något stelopererat). Detta känns faktiskt både fint och tryggt och motiverar åtminstone en av de tre betygs-ryttarna här.
Ritualen är för övrigt en film som förhåller sig till begreppet Satan på ett fullständigt sakligt och realistiskt sätt. Enligt katolska kyrkan är han en realitet och sysselsätter dagligen och stundligen en mängd demoner, som i sin tur ockuperar värnlösa människor. Enda chansen att bli av med dessa är att inkalla en präst, som också är utlärd exorcist, som via vissa ritualer sedan driver ut demonen ur den drabbades kropp.
Det var ju just om detta som den gamla (från 1973) ärrade klassikern Exorcisten, efter William Peter Blattys roman och med en tämligen dyster Max von Sydow i djävulsutdrivarens roll, handlade om. Succén var fullständigt pyramidal och man väntade sig därefter framvällande ärggrön galla och huvudsnurrningar à la de som stackars unga djävulsoffret Linda Blair så ivrigt praktiserade.
Men Ritualen innehåller inte något av detta. Inte alls. Från början är de demoniska krafterna närmast beskedliga, när en ung gravid flicka i Rom utsätts för dem. Och det är först fram emot den alarmerande finalen som de stegras och accelererar, men detta på ett fullvärdigt suggestivt sätt ändå.
För även om Ritualen måhända inte skräms på ett påtagligt kraftfullt sätt (tja, ibland då ...) så innehåller den ändå så pass mycket av kompakt atmosfär och suggestivitet, i foto och i miljöer främst, att man som gammal djävuls- och demon-aficionado kan känna sig någorlunda tillfredställd.
Händelserna som skildras i filmen sägs basera sig på de som prästen Gary Thomas, verksam utanför Chicago, ska ha upplevt. I filmen har han tilldelats namnet Michael Kovak (och spelas av Colin O’Donoghue) och är en på sitt kall tvivlande präst, som sänds till Rom för att medverka i en kurs om exorcism.
Där träffar han den äldre jesuiten fader Lucas (en närmast sangviniskt fridfull Anthony Hopkins) som är en både stationär och ambulerande exorcist, ständigt beredd till uttrycksfulla utryckningar med krucifixet i beredskap.
Och därefter är det dags för både rensning i kliché-skafferiet och så mycket av bombastiskt svulstig musik som bara möjligt är. Man lämnar biosalongen inte frälst, men absolut omtumlad.
Och allt detta har administrerats av vår senaste Hollywood-export, regissören Michael Håfström, som absolut inte kan beskyllas för några alltför personliga accenter men äger en hantverksskicklighet som imponerar och som säkert ger honom flera amerikanska uppdrag.
Men mest skrämselskoj var det ju ändå att återigen få möta gamle Rutger Hauer.
Dessvärre bara alltför kortfattat.
Men ändå.