Sonya Harnetts romanfigur Kitten är en av de människor man inte glömmer så fort. Men det beror inte på allt som händer i romanen ? och kanske kommer jag inte ens att minnas att det var i en bok vi sågs. Det är i stället hans röst och stämningen runt honom som blir kvar. <br>I förstone känns Jag är djävulen som en thriller men den visar sig så småningom vara en slags realistisk berättelse på besök i ett ansträngt psyke. Huvudpersonen Kitten är en ungefär 20 år gammal man. I inledningen bor han med sin mycket handikappade farfar och en svägerska till denne. Villaområdet i en småstad vilken som helst är lugnt. Det är där och med dem han vuxit upp.<br>Men Kitten är själv inte vem som helst. Han lämnade skolan tidigt och har heller aldrig haft några vänner. I huvudet har Kitten däremot två röster, han kallar dem tvillingarna, själv är han en djävul. För moderniteten känner han avsky och det är bara naturen som ger ro. Utifrån sett skulle man troligen kalla Kitten psykopat. <br>Och det är förmodligen psykopatens tankestruktur australiska Sonya Hartset försökt undersöka. Ett inte alls unikt konstnärligt uppdrag men ett ämne som för den skull inte upphör att fascinera. Även de mest bestialiska handlingar som begås är ändå gjorda av en människa som vi själva. <br>Svaret på varför somliga blir så farliga är dessutom svårt att få. Beror det på psykiska skador i barndomen, något som Hartnett vagt antyder för sin Kittens räkning, eller är det något annat? Precis som romanfiguren tycks många psykopater också känna sig som övermänniskor, oövervinneliga och oförmögna till medkänsla. I en annan tid eller kultur än den sent uppkomna europeiska humanistiska är detta framgångsdrag, även när det handlar om att kunna döda, och värt att skylta med. <br>I moderniteten uppfattas man däremot som en social looser. Det kan driva en människa som Kitten mycket långt bort.<br>Det kittlande ämnet till trots är det nog ändå romanens form som gör mest för upplevelsen; Jag är djävulen saknar helt en bruksboks slentrianmässiga förhållande hur en berättelse ska skrivas. I stället utmanas läsaren. Lurigast är kanske att den inte är uppenbart komplicerad, först känns boken ju som en thriller, men efter hand glider texten närmast omärkligt över och in i andra läsarter. Oftast är det lyckat. Harnetts strama prosa utnyttjar mellanrummen, bygger en varm historia om vänskap samtidigt som den bidrar till den oroande stämningen. I hennes tidigare översatta roman Skuggan av den randiga vargen fungerade det hela vägen. Här blir stilen dock lite väl summarisk, romanen börjar vackla i sin egen inre logik och upplösningens inledning svajar betänkligt. <br>Fram tills dess är Jag är djävulen dock både vacker och skrämmande. <br><br>