Jag träffade Özz Nujen en gång, för tio år sedan eller så, för att medverka i Morgonpasset i P3 som Nujen ledde. Vi satt mitt på golvet i ett tomt Globen för att prata om Melodifestivalen som skulle hållas i just den arenan senare samma kväll. Vi skulle vara för och emot festivalen, jag var mot och jag minns inte vilka som skulle vara för.
Nujen försökte provocera fram någon slags konflikt mellan mig och de andra, drev oss mot varandra och överdrev och missförstod avsiktligt vad vi sa och tyckte. Han ville arbeta upp en osäkerhet mellan oss.
Det var väldigt roligt. Som metod var det ganska effektivt, att sprida dålig stämning, göra deltagarna obekväma och liksom tvinga ur oss plumpheter. Jag kände mig verkligen dum och obekväm, men det var ju inte min föreställning, det var Nujens. Jag beundrar honom för att han försökte: att han inte tog någon hövlig hänsyn till hur vi skulle reagera, utan tvärtom red på och utnyttjade denna vår känsla av pinsamhet. Allt i konstens, radioprogrammets, namn. Att målet var viktigare än vägen dit. För den han verkligen offrade i sammanhanget var ju sig själv. Det var han som framställdes i allra sämst dager, bara för att få ur oss vad han hoppades skulle vara kontroversiella uttalanden och åsikter. Jag tror det blev rätt bra radio.
Annars är den här showen ett bevis på att han hade och gjorde även om folk inte riktigt gått man ur huse för att vara här i kväll, men jag föredrar att se glaset som halvfullt.
Varje komiker ska någon gång göra en show som också är en självbiografi, tänk Gardell eller Schyffert, och man ska inte veta om man bör skratta eller gråta för att bli av med klumpen i halsen. Jag tycker Nujen gör det bättre än de flesta.
Även om jag är tveksam till en del, till exempel huruvida det är roligt att för miljonte gången få höra hur konflikträdda vi svenskar är och hur svårt människor med andra erfarenheter har att handskas med det. Och de dråpliga situationer som uppstår härur. Det är en form av skämt jag hört alldeles för många gånger, och tänker att man lätt glömmer individen som levererar dem och de riskerar att landa i en allmängiltig, rent av stereotyp, minoritetshumor. Oavsett om det sedan är invandrare, homosexuella, kvinnor, enbenta eller norrlänningar som levererar just sin version av detta.
Men på det stora hela är det en imponerande föreställning, stundom både allvarlig och rörande. Jag gillar hur han hoppar på allt heligt och oheligt: kungar, bögar, nassar och homofober men att han samtidigt går lite för långt hela tiden. Att han på något sätt lyckas med konststycket att få publiken att trivas med att skruva obekvämt på sig i sina stolar. Att han paradoxalt nog får oss att tycka det är bra att det är dålig stämning.