Sju kvinnor med olika språk och kulturer möts i ett vitt ingenting, tiden har upphört, hungern och smärtan med den. De sluter sig till att de är döda, men ingen kan minnas sitt dödsögonblick. I en arkaisk detektivlek samlas de kring ”lägerelden”, Wlbgis eldröda peruk, och lägger fram sina historier.
Från den första sidan i Laura Lindstedts Oneiron står det klart att detta är en mycket egenartad roman. En fantasi så rik, detaljerad och levandegjord att den förföljer dig när du slår ihop pärmarna, när du blundar, när du försöker tänka på annat.
Slagkraften ligger förstås delvis i själva sceneriet och det brokiga persongalleri som Lindstedt efterhand fyller med liv och åtskiljande karaktärsdrag. Den läsare som inledningsvis kroknar under kvinnornas omfattande historier och motstridiga temperament gör alltså klokt i att hänga sig kvar, för Lindstedt är en säker och välvillig guide som i sinom tid, om än på omvägar, ger klarhet i tomhetens förbryllande planlösning.
Och det är denna auktoritet hos författaren, hennes poetiskt målande och exakta språk, som gör Oneiron till en verkligt enastående roman. Trots att den bitvis drivs av renodlat intellektuella resonemang, särskilt en långrandig akademisk utläggning om mystikern Swedenborg, så återkommer den ständigt till de sju kvinnornas marginaliserade kroppar, känslor och respektive smärtpunkter. Blicken är djupt mänsklig, orädd och försonande utan att mista sin skärpa. Med alla upptänkliga medel vänder och vrider Lindstedt på temat, döden, och den ter sig om vartannat fridfull och stormande, likgiltig, ursinnig, barmhärtig och desperat.
Det är inte direkt en trösterik vision, men sinnlig och omskakande. Vibrerande av liv.