Övertygande som nödvändig smärtoberättelse

Men aldrig mötas de två, Mala förblir en undflyende gestalt med drag av folksaga medan Hild kan verka fullt trolig, en starkt reflekterande flicka i en medelklassfamilj på ständig flytt mellan förorter och bostäder. Själva konstruktionen framstår som en gåta, möjligen förborgad i begreppet "hitta hem". I det ena fallet till Dilsbo, målet för flickan Malas vandring från Stockholm. I det andra är hem en inre vandring efter eget vara och egen identitet. Malas far är smed från Delsbo som mördas i Stockholm, han kommer från Styggberget och heter Niklas Stygg. Fostrad av en björninna, medeltida struntprat förstås, eller bärande myt? Död blir han och flickan vandrar norrut, genom Ödmordens mörker och rövarhopar, mellan härbärgen och kyrkor. Det är skrivet med örat väldigt nära de berättande myterna och med sikten dämpad av medeltidens dunkel. Ibland rakt ner i sentimental banalitet, Rynell låter exempelvis en rödhake visa vägen, ogenerat och rituellt, som i en folkvisa. Och det där med björninnan... Långt starkare, och med annat språk blir Hild en berättande varelse med personlighet och styrka. Här visar Rynell sin språkliga okuvlighet, djupt inne i en flickas utveckling mot insikt och personlighet. Fångad och formad mellan mamman, en styrande, välvillig hemmafru och pappan, kolerisk och hårt arbetande, mer instrumentell än vis. Fullt av tidsmarkörer, Beatles, förortsblåsighet och en smärre revolt med London som mål. Där förnedring och insikt infinner sig samtidigt och Hild kommer fram i sin egen unicitet. Även Mala kommer fram, omsluts till sist i en bondsk välkomnande famn som Niklas tös, nästan som hon hade varit väntad till gården i Hälsinglands sköna inland. Jag förstår den ena hemkonsten, men inte den andra. Hitta hem får aldrig den betagande helhet som Rynells två tidigare mästarprov, Till Mervas och Hohaj. Den medeltida Malas vandring är rent svajig, dramatiken en melodram och försöken att locka fram någon slags passionerad svärmisk stämning kring forntiden framstår som påklistrade. Någonstans längs vägen ska väl de två vandrarna mötas, den gamla och den nya myten ska spegla varandra. Jag förstår bara inte hur. Som klassisk utvecklingsroman över en femtiotalsflickas väg ner mot förnedring, insikt och en omstart, tiggande längs Themsens stränder efter att ha blivit våldtagen i ett pannrum, som en nödvändig smärtoberättelse är Hitta hem fullt övertygande, ibland briljant. Längst ner, långt bortom återvändo ser Hild äntligen klart. Men vilken dörr står egentligen öppen mot medeltiden och Mala?