Övertygande 3d-teknik

James Camerons första långfilm sedan Titanic är en teknisk revolution i tre dimensioner. Synd bara att perfektionisten bakom filmer som Aliens och True Lies glömt att uppdatera sina rollfigurer till 3d. Skurkarna är pappfigurer som är drivna av enkel girighet. Den mest genomarbetade rollfiguren är den vackra pandorianen Neytiri (Zoë Saldana) som ständigt har känslorna utanpå. Hon är alldeles unik. Jag är inte ett dugg förvånad när det visar sig att Cameron är en regissör som vet exakt hur man ska jobba i tre dimensioner. Teknikens möjligheter används aldrig i onödan - det är väldigt sällan något studsar aggressivt rätt ut genom den fjärde väggen. Många andra filmskapare har gjort misstaget att låta tekniken styra filmen, Cameron styr i stället tekniken med ett tydligt handlag. Då dras åskådaren in, och ja, det känns som att Pandora är det perfekta stället att utforska med ett par 3d-brillor. Jag övertygas till 100 procent då människor agerar mot pandorianerna. Var börjar och var slutar egentligen datoranimationerna? Ingen aning. Det stora problemet med Camerons film är att jag sällan blir känslomässigt involverad i berättelsen. När det väl är dags för bataljscenerna som, så klart, kommer mot slutet bryr jag mig väldigt lite om fighten. Det är dessutom tråkigt att parallellerna till amerikansk utrikespolitik är så tydliga. Jag tror att Pandora skulle ha klarat sig bättre utan Cheney. Avatar ska definitivt ses i 3d. Man vänjer sig fort vid djupet i bilden, men jag har en känsla av att tekniken tillför mer än vad man medvetet förstår. James Cameron har inte övertygat mig lika mycket med sin berättelse som med den nya tekniken. Är han "the king of the world"? Kanske. Avatar är en blå gigant.