Övertydligt och spretigt

Reoriented

l All the Stops, Diana Al Hadid.

l All the Stops, Diana Al Hadid.

Foto: Bertil Sundstedt

Kultur och Nöje2012-07-30 06:00

För två år sedan visades den stora utställningen Ryssen kommer på Havremagasinet. Det var en utställning som skulle påminna om varför Boden blev "låset i norr" mot en förmodad fiende från öster. I dag är Boden en mer eller mindre öppen stad som tonat ner hotet från öst.

Denna omorientering och de politiska förändringar som sker i den så kallade arabiska våren i Mellanöstern är temat för årets stora utställning.

Havremagasinet art management group har tillsammans med co-curatorn Jack Persekian satt samman denna utställning av både nordiska som till väst förskingrade Mellanösternkonstnärer.

Jag förmodar att tanken är att på något sätt skapa uppmärksamhet eller förståelse för den ny- eller omorientering som sker i arabvärlden. Eller så vill man bara vara politisk korrekt. Man kan även leka med en annan vinkling av ordet i bemärkelsen re tillbaka och oriented med syftning på orienten.

Utställningen känns spretig ställd mot tematiken. Flera av de medverkande konstnärernas bidrag tycks spegla någonting annat än omorientering. Det är snarare så att etniciteten blir den gemensamma nämnaren, medan andra har med varierande framgång försökt fånga något av komplexiteten i vad som sker i arabvärlden.

Utställningens stora affischnamn är Diana Al Hadid. Hon bor och verkar i New York. Hennes bidrag är två stora fantastiska arkitektoniska skulpturer som för mig ger associationer till Pieter Bruegel den äldres Babels torn, fast här ställda upp och ner. Den ena är dock mer orgelliknande och har namnet All the Stops medan den andra heter Self melt. Dessa skulpturer är för mig mer allmänna kulturhistoriska än politiska kommentarer.

Den i Helsingfors bosatte Adel Abidins tre starka videoverk är däremot mer politisk dynamit. Han har låtit tre finska förföriska nattklubbssångerskor på en irakisk arabisk dialekt framföra vad de tror är kärlekssånger men som i själva verket är bloddrypande propagandasånger från Saddam Hussein-tiden.

Texterna säger något helt annat än bilderna och talar till mig om blåögd naivitet som möter jihad och krigsretorik. Måhända en varnande polarisering mellan demokratiska ideal och muslimska brödraskap och de värderingar som ställs mot varandra.

Bouchra Khalili har å andra sidan skapat ett slags stjärnbilder av illegala flyktingvägar runt Medelhavet. Hur människor på flykt tvingats förflytta sig kors och tvärs mellan länder i regionen på flykt undan förtryck.

Laleh Khorramian som även hon bor och verkar i New York har förhållit sig helt fri från tematiken och gjort en magisk ljusinstallation i form av en upplyst planritning av löjtnant Aurelio Swimms bostad på planeten M-Golis. Verket är baserat på en science fictionfilm i vilket Laleh Khorramian medverkade.

Även Libanonfödda Marya Kazoun, numera bosatt i Kanada, har förhållit sig fri från tematiken. Hon gillar uppenbarligen hästar men det känns lite långsökt att försöka sammankoppla Boden som "häststad" med arabiska fullblod. Före bilen så var nog alla städer "häststäder". Hennes man har spegeltillverkning och det har hon utnyttjat i sin stora installation When the horses went on swings. Det ger fina reflexer i glasen men inte mycket mer.

Bodenfödda Åsa Bergdahl har däremot hållit sig strikt till temat i ett antal teckningar som problematiserar det faktum att svenska soldater befinner sig i Afghanistan medan flyktingar från samma land söker asyl i Boden.

Det eklektiska i framställningssättet ger associationer till endimensionella politiska bilder från 1970-talet och känns som idémässigt övertydliga förenklingar.

Kjersti Andvik, bosatt i Oslo och Berlin har skapat en installation med något som liknar gravstenar. En med en radio i som ständigt söker efter en station. En annan Concerning the stone i rosa saltsten uppmanar oss att läsa, att frigöra oss från människors timliga efterlämningar och ägna oss mer åt våra minnen av dem.

Den tredje är en skulptur med det ingraverade poemet Härfågeln av den palestinske författaren Mahmoud Darwish. Här är det Darwish som står för innehållet medan formen är allmängods.

Gravstenar har även Stein Henningsen ägnat sig åt. I källaren har han gjort en installation med amerikanska gravstenar kopierade från soldatkykogårdar i Normandie ställda mot en fotofond med en bild av Stortinget i Oslo.

Med fin ljussättning och vackra skuggspel på väggarna av pelare och kors har han åstadkommit en stämning som i en krypta. Det hade räckt med det men i sin iver att berätta mer har han lämnat blodspår och en kanyl runt ett centralt placerat kors. Så gör övertydligheten och eklekticismen återigen entré och vi får utsagor skrivna på näsan.

Det svenska affischnamnet är Ann-Sofi Sidén. Hon har gjort ett videomontage om sin och några elevers ritt från Stockholm ner till Vanås i Skåne betitlad Mitt land. Ett reportage från det projektet visades för ett år sedan i K-special.

Ritten gjordes för tre år sedan så den känns ju inte direkt kopplad till tematiken, såvida man inte vill göra samma långsökta hästkoppling som i Marya Kazouns fall. Bildväxlingarna följer hästarnas lunk under 38 minuter och det fungerar ju rätt bra, men annars är det ju en rätt trist tillställning med svensk natur, köpcentran och svennebananer ute i bushen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!