Övertydlighet som förvirrar

Johanna Thydells prosa är inte enkel; sin historia berättar hon i fragment som hon hämtat från olika delar, närmast sfärer, i den berättades liv. Och som för att förstärka att livets vändpunkter nästan alltid kommer glimtvis är kapitlen korta, ofta bara ett par sidor.
Berättartekniken fanns redan i författarens uppmärksammade debut, I taket lyser stjärnorna.
Nu har författaren utforskat den vidare och i aktuella Det fattas en tärning utforskas greppet ytterligare.
I den senare rör vi oss också väldigt tydligt mellan olika tider: i ett då när huvudpersonen Puck var ett litet barn och i ett nu där hon är 16 år. Tider som författaren förlagt till två olika berättarperspektiv presenterade växelvis i egna kapitel.
För 16-åringen agerar Thydell allvetande berättare men för barnet Puck får Jaget minnas själv. En person, som när romanen börjar, inte vet att hon precis har kommit fram till vägs ände där det nödvändigt att så att säga ta-i-tu.
Inledningsvis vet både hon och vi däremot att flickan är livrädd.
När Puck var elva år blev barnet, ska det visa sig, oerhört sårat, närmast skadeskjuten. Egentligen låg hon redan ner då familjen slutligen gått sönder.
Det hade skett medan Pappan, den charmige journalisten, supit och bråkat, Mamman älskat och Dottern ännu mer.
Med en familj i två delar dominerar den frånvarande pappan ändå Pucks tonårsliv. Han följer som en skugga. Mamman, den närvarande, har reducerats till en kopp vaniljte.
I minnena är hon dock någon annan. Kanske den som svek. På den punkten är författaren oklar.

Men egentligen tar Johanna Thydell varken ställning för pappan eller mamman och de vuxna blir inga riktiga personer. De är snarare formade av ett barns utifrånblickar på "de stora".
Inte heller Pucks kamrater och bekanta från den tonårstid som är bokens nu går att lära känna inifrån.
Romanens centralfigur är Puck och endast Puck.
I någon mån är romanen faktiskt en berättelse om den ledsna människans benägenhet till självcentrering.
Detta fokus på Puck känns nu inte helt igenom lyckat då man ändå inte kommer henne nära. Det är som författaren inte tar sig förbi den mentala gräns mellan dået och nuet som satts upp och som det parallella berättandet ska försöka spränga.

Och hela läsningen lämnar mig konfunderad. Själva berättartekniken med både sin allvetande författare som ger oss den ganska kärva tystlåtna tonåringen Puck, den jagberättande Puck som minns och hur dessa två perspektiv ska förklara Pucks kärva 16-års attityd med de tysta inre skriken, är givetvis intressant att följa. Ambitionen verkar vara att mot slutet väva ihop till något helt, till själva Puck.

Men det räcker liksom inte. På fullgångna romaners vis leds jag inte till att inse vidden av ett liv, utan ser snarare på. Man kan tala om övertydlighet, att förklara det redan gestaltade. Följden blir att de parallella spår som leder in i romanen också för läsaren ut. Det var kanske inte helt avsikten.