Överraskar med enbart tuschteckningar

I sal tre på Konsthallen är väggarna fyllda av tuschteckningar. Det är bilder utförda med ströppel -eller schablonpensel i skumgummi av Hans Lif. Vi har tidigare, närmare bestämt 2001 på gamla Konsten hus, stiftat bekantskap med hans måleri och en del teckningar. Ett drivet närmast puristiskt måleri vill jag minnas. Jag kommer också ihåg att jag hade vissa invändningar mot en del av teckningarna. Linjespelet uppfattade jag understundom som något av en självdistraktion hos konstnären, en den egna förmågans förförelse.Den här gången överraskar Lif med enbart tuschteckningar. På vernissagen berättade han att han hittat en ströpplare i sin frus ateljé och han avsatte en punkt i tusch på ett papper. Den hade formen av ett huvud och med ett enkelt streck därunder uppstod en kropp. Han fann detta tilltag så underhållande att han fortsatte på den vägen och har så hållit på i ett halvår. Utställningen består av ett otal bilder hängda i sviter, grupperade i stora formationer.Motiven är mänskliga gestalter, enskilda, i par eller i större grupper som går, tycks samtala, stöda och bära varandra, hänger i fönster, springer, lyfter, slappar och allt möjligt annat som människor kan företa sig. Det hela påminner om kalligrafi, bara med den skillnaden att den kalligrafiska linjen har ett större uttrycksregister då bambupenseln har både spets och kropp. Detta gör att linjen och punkterna kan varieras i större grad än vad en ströpplare kan åstadkomma. All information ligger ju i linjen och ju mer man kan variera den ju större uttrycksregister. I teckning brukar man prata om begreppet "den goda linjen" eller assimilation. Det vill säga att en linje inte alltid behöver uttecknas i sin fulla utsträckning. Man kan ge linjen riktning initialt, och sedan genom att lätta på pennan låta betraktarens tanke fylla i det som saknas. Det viktiga är anslutningarna, linjernas möten och de rätt antydda formerna.Inom kalligrafin använder man det poetiska uttrycket "flygande vitt" för samma företeelse.Hans Lif varierar sina linjer genom att lätta på ströpplaren och bara nudda papperet. Det ger form och riktning åt ytorna, men ströpplarens uttrycksregister blir nog så begränsat och med tanke på mängden av bilder blir intrycket rätt tröttande i längden. Det finns enskilda bilder där tuschets svärta, de vita mellanrumsformerna och linjernas möten tecknar med knivskarp precision. Lif hade tjänat på att sovra hårdare i sina sviter. En svit tycks handla om kärlek då bilderna är uppsatta i formen av ett stort hjärta. I den sviten kan man förutom mänskliga gestalter uppfatta blomformationer. Dessa ser ut som de banala korktryck vi fick göra i småskolan. En del gjorde rönnbärsklasar, andra gjorde blommor. Vi gjorde dem i färg och det var utan tvekan färgerna och vår ringa ålder som gav oss tillgift, men jag har svårt att hitta de försonande i Lifs blommor, gjorda på fullt allvar, monterade i form av ett hjärta, den mest slitna av alla bildschabloner, och dessutom i svartvitt.